Tana

Jag vet inte hur jag ska göra med min "Santana-vägg"



Såhär är det nämligen.
Det var tidigt bestämt att jag skulle få en ponny, om jag ville det tillräckligt mycket när jag nått en viss ålder. Vi hade en under en kort tid, men som blev halt. Veterinären berättade att han alltid haft felet, bara att hältan inte hade brutit ut och att han nu aldrig skulle bli helt frisk. Ägarna tog tillbaka honom så han kunde gå på deras gård.

Det var hemskt. Mamma skulle köpa en ny ponny till mig, men det kändes som att jag svek den förra. Så vi letade igen. En dag var det en annons i tidningen. Två ponnyer i Ulricehamn. Vi åkte dit. Ponnyerna hade blivit importerade från Danmark två dagar innan. Vi skulle titta på Santana först. Han var snäll och lätthanterlig. Dottern skulle visa honom i paddocken. Hon kunde inte rida, hon bara skumpade runt på ryggen på honom. Jag fick prova honom, och jag tyckte om honom. Handlaren erbjöd sig att transportera honom till vårat stall. Undra på det.

I efterhand förstod vi att Santana nog var ganska drogad den dagen. Ponnyn vi fick hem var nämligen fullkomligt vild, rädd för allt och alla, framförallt män, och man fick för allt i världen inte röra vid hans huvud. Kom man i närheten så ryggade han tillbaka, eller stegrade sig. Man kunde inte hålla ett ridspö i handen för han fick någon sorts ångest. Så jag gjorde inte det. Han hade inte en muskel på kroppen. Han var knappt utbildad. Det var nästintill att jag fick rida in honom.

Mamma frågade många gånger om vi skulle köpa en annan ponny. Hon märkte ju att jag i början var rädd för honom, eftersom han slängde av mig och gjorde mig illa i sina flyktförsök. Men jag vägrade. Santana var min och skulle så förbli. Mina tränare trodde inte på att det skulle bli någonting av honom, och att han var alldeles för svår för mig. Jag brydde mig inte om dem. Han kastade in mig i hinder efter hinder, trampade mig på fötterna, smalbenen, krossade mitt nyckelben. Men vem som helst kunde ju se att det här var en rädd liten häst som någon hade gjort väldigt illa.

Det tog månader innan han började lita på oss. Sakta men säkert märktes det en förändring. Jag fick klappa honom på huvudet och pussa honom på mulen. Fick borsta honom länge utan att han höll på att riva ner stallgången. Han fick muskler och lärde sig massor av nya saker. Hans självförtroende växte. Vi hoppade allt högre hinder. Började tävla både hoppning och dressyr. Han var trygg och glad.

Jag är så oerhört stolt över varenda rosett som hänger på min vägg. De är förvärvade med blod, svett och tårar.
Min lilla ponny, utan en muskel, rädd och ensam som det aldrig skulle bli något av. Men här hänger de, alla rosetterna som han fick, för att han var snabbare och var bättre dresserad än de andras ponnyer för 80-100 000 kronor. Han var finast av alla, men han behövde bara lite tid och kärlek. Som alla vi andra.

Men väggen. Jag är jättestolt som sagt, men hur länge ska jag ha massor av hästrosetter på min vägg? Jag har ju alla minnena kvar, och fotografier. Jag behöver dem inte för att påminna mig varje dag. Och estetiken blir inte så snygg. Och han är inte död, han bor bara hos en annan liten tjej nuförtiden.

Är det dags att ta ner sakerna och förvara dem i en låda istället?



Min rufsiga Santana, första sommaren