Tana

Puh, hemma igen. Bror min är fortfarande inte hemma från jobbet. Han ska då alltid överdriva med hur mycket det är att göra! Vilket resulterar i att jag imorrn inte kommer ha så mycket att göra alls.
Men imorgon är sista dagen på jobbet, vilket inte på minsta vis känns som en lättnad. Och jag har ännu inte hört något alls från det där jobbet som jag så gärna vill ha ett positivt svar från!

Idag har känts lite hopplös på något vis. Det är väldigt underligt. Om det går en dag, då jag känner mig relativt okej, då saknaden efter dig inte får mig att fullständigt gå i bitar, då innebär det att nästa dag blir ett dubbelt helvete. Som att sorgen och saknaden måste ta igen allt den missade dagen innan.

Jag och mamma var vid delsjön idag efter vi slutat jobba. Vi hade en liten picnick i gräset, pratade och tittade på folk i den för en gångs skull strålande solen. Och plötsligt kommer någon gående i skuggorna, som är så oerhört lik dig. Jag trodde hjärtat skulle stanna. Och jag visste inte hur jag skulle reagera. Vad gör jag, låtsas jag som inget eller försöker jag se till att du ser mig också? Jag hann tänka att jag nog skulle ångra det om jag bara såg dig gå förbi och låtsades som att inget hänt.

Men naturligtvis var det inte du. Och när han kom ut i solen var han inte ens lik dig. Men jag kunde inte sluta titta. Han gav mig en gillande blick och vände sig till och med om, med ett leende, för att titta på mig igen när han redan gått förbi. Jag antar att han tyckte vi hade ett "moment" och att jag tittade på honom för att jag tyckte han var snygg.

Så nu vet du. Jag tittar fortfarande efter dig hela tiden. Kanske tycker du att detta börjar påminna om någon slags besatthet. Det kan jag tycka själv. Sakta men säkert tror jag dock att det blir lite, lite bättre för varje dag som går. Även de dagar då det känns som att allt bara kommer tillbaka och det känns lika fruktansvärt som då jag insåg att jag aldrig skulle få se dig igen. Och att även om jag gjorde det skulle det aldrig vara samma sak.

Till och med de dagarna tror jag att det ändå är någon skillnad från första dagen. Jag måste tro det. Annars kan jag inte leva.