Tana

Jag åkte ut till Saltholmen idag för att kunna ligga vid havet och lapa sol. Men tror du inte att det blåste där ute? Och jag pratar inga ljumna brisar, jag pratar isvindar i stormstyrka! Men jag hittade en bänk som låg i lä och låg där ett par timmar tillsammans med Ajvide. (John Ajvide Lindqvist om du minns? Skräckförfattare. Succéromanen "Låt den rätte komma in" som du vägrade läsa trots att alla som läser den älskar den?)

Det var en mysig stund i alla fall, men jag var så frusen när jag kom hem att det blev till att laga en kopp te! Vet du, att jag känner mig helt personlighetskluven! Ibland när jag tänker på oss blir jag så ledsen för hur fint vi hade det och hur mycket du sårade mig. Men så en timma senare tänker jag igenom oss igen och ser alla småsaker som jag irriterade mig på och känner hur det oundvikligen barkade hitåt.

Och så känner jag ibland hur gärna man bara skulle vilja ha någon ny, så man fick glömma dig en gång för alla. Men så kommer jag på att har jag någon ny så är det en ny person som jag hela tiden måste tänka på och undra om han går att lita på osv osv. Jag kan säga att jag har aldrig sovit så dåligt och varit så orolig som den långa tiden då du mer eller mindre ignorerade mig, men ändå låtsades som att du ville ha mig kvar.
Den dagen du gjorde slut på oss, visst, jag grät som en tokig och kände mig olyckligast i världen, men jag sov som en stock hela natten. Lustigt va?