Tana

Stockholm. Egentligen är det inte ens långt dit, men det känns som en oåtkomlig oas.

Där finns någon som jag kan prata med i telefon i flera timmar varje kväll. Som får mig att skratta och känna mig trygg. Som alltid säger det jag vill och behöver höra. Som tycker att alla mina konstiga infall och min kompletta oförmåga att planera och fatta beslut är charmerande egenskaper. Som tänker på samma vis som mig, men ändå har egna åsikter och argument. Som lyssnar och faktiskt bryr sig om vad jag säger. Som kan uttrycka sina tankar och känslor så man slipper gissa. Som har ett leende bortom beskrivning och ögon att göra en hundvalp avundsjuk.

När vi träffades var det som en annan värld, där allt var så enkelt och tiden stod stilla.
Tyvärr gjorde den ju inte det, dagarna gick och jag återvände till Göteborg, han till Bad Gastein - Österrike. Borta tio dagar, hemma fem. Som om det inte vore svårt nog att ses ändå. Får träffa honom i fem minuter på fredag, då han åker genom Göteborg på väg ner mot Bad Gastein igen... och sedan två dagar på vägen upp igen. Bättre än inget i alla fall :).

Kanske är svårigheten halva spänningen, vad vet jag. Men när jag verkligen, verkligen saknar honom till exempel när han är nere i Bad Gastein, så vet jag bara att det inte finns någon möjlighet för mig att träffa eller ens prata med honom. Härligt för alla er som har pojk - eller flickvän i samma stad. Det måste vara... enklare.