Tana

Det här blir nog det sista jag skriver här på ett tag. Inte garanterat, men så känns det just nu.

Såhär ligger det till. Jag har en ganska bra intuitionsförmåga för när hela livet ska gå åt helvete. Och vet någon varför? Jo, för att det ALLTID gör det. Riktig lycka är något väldigt flyktigt i mitt liv. Så när jag känner mig riktigt lycklig, så växer en stor klump av ängslan i min mage. För att jag vet att jag inte kommer få behålla det.

Så här ligger jag nu. På botten IGEN. Ensam IGEN. Mina vänner och min familj är så snälla och vill prata med mig, få mig glad igen. Men de kan inte hålla om mig hårt i nattens mörker och få mig att känna mig älskad. De kan inte kyssa mig så att hjärtat fladdrar och världen känns rättvis. De kan inte se mig i ögonen och stryka mig över håret så att sorg inte finns mer.

Jag orkar inte. Jag orkar inte vara här igen. Jag orkar inte gråta hela nätterna och krama mina egna armar. Orkar inte borra in naglarna i mitt hjärta för att det gör så fruktansvärt fysiskt ont. Orkar inte andas.

Jag var så glad. Jag får aldrig vara glad. De högre makterna har en lag mot det. Jag längtade så efter Grekland, efter att Johan skulle komma dit. Jag hade saknat honom VARJE dag i två månader. Och jag betydde i slutändan inget för honom. Inte ett dugg. Säg mig, vad är meningen med livet om misslyckande är det naturliga tillståndet?

Men oroa er inte. Det är inte så att detta är mitt självmordsbrev eller något. Det enda jag säger är att världen visst har bestämt sig för att krossa mig. Grattis, det lyckades. Här är jag nu, fullkomligt krossad. Är det bra så? Räcker det nu? Eller var det någon mer skit du ville kasta i min väg? Har jag den minsta lilla livsgnista kvar som någon kan krama ur mig? Räcker det om jag är fullkomligt död inombords, eller ska jag bli träffad av blixten också kanske?

Jag finns inte mer.