Tana

Exakt en månad sedan jag fick det underbara "göra-slut"-sms:et. Sedan dess har jag inte hört från honom en enda gång eller sett ett enda tecken på att han överhuvudtaget har reflekterat det faktum att vi efter flera månaders intensiv kontakt, mys och gullande, överhuvudtaget inte pratar längre.

Wow, jag känner mig så speciell.

Och ännu mer bevis på vilket skitsnack allt som stod i sms:et var. Hur han sa att han fortfarande brydde sig och var min bästa vän och annat trams. Hah, verkligen. När man bryr sig brukar man verkligen skicka ett sms och säga att det är slut, och aldrig höra av sig mer. Och lite svårt att vara vänner när man inte ens pratar med varandra, eller hur?

Usch, jag är så trött på att tänka på honom så jag önskar verkligen i själ och hjärta att jag bara kunde få upphöra att existera. Varje dag jag vaknar hoppas jag att allt ska kännas bättre. Det känns aldrig bättre. Inte ens lite. Jag vill inte vara här i den här sketna jävla staden och sitta här i lägenheten och stirra ut genom fönsterrutorna.
Och när man går på krogen kan man i alla fall dricka så man slipper tänka och dansa tills fötterna blöder. Men måste fortfarande dras med försupna idioter som rycker och sliter i en som om man vore allmän egendom och saknar fri vilja. Jag vill inte vara i Sverige!!!!! 

Jag vill stänga in mig i en liten kokong och dränka mig själv i hat och självömkan, tills någon, en RIKTIG man för en gångs skull, kan rädda mig från mig själv. Men det finns inga riktiga män. Det finns bara fega, osäkra, känslokalla och egoistiska män.
Om man ändå vore lesbisk. Vad mycket bättre allt skulle vara.