Tana

Tro det eller ej, men jag kom nyss hem från jobbet faktiskt! Jag kände dock inte att jag hade så mycket att skynda mig hem till... en tom lägenhet och umgänget med mig själv medan jag drunknar i tankar på dig. Det är löjligt.

Och allt detta, trots att jag verkligen har insett vilket urkasst förhållande vi egentligen hade. Jag gav och gav och gav och gav allt jag hade. Och du tog. Och jag tror du visste att du gjorde det och därför köpte du fina grejer till mig, så jag skulle känna att du brydde dig. Men som så otroligt många människor inte förstår, handlar inte "att bry sig" om pengar. Att vara generös betyder inte att man går och köper massor av grejer till varandra hela tiden.

Det handlar om uppoffringar. Sådana som jag gjorde miljoner för dig, och du inte en enda för mig. Du kunde säga att du tyckte om mig, köpa fina grejer, hjälpa till att laga mat och diska för att det var roligt. Men du offrade aldrig något för mig. När det kom till att offra något, en del av din tid då du planerat att göra annat, eller offra dig på att lyssna på något jag ville höra, offra din egen trötthet och bekvämlighet för att hålla mig sällskap och göra mig glad, nej, det var helt enkelt inte genomförbart.

Jag hade nog tröttnat en dag, och jag försöker tänka så för att trösta mig själv. Tänk om vi varit tillsammans när jag var 30, aldrig haft någon annan, aldrig fått genomföra mina egna planer, utan istället svansa runt efter dig. Vad otroligt otillfredsställd jag skulle vara. Men det ligger till såhär: jag var inte redo för vårat förhållande att ta slut. Inte än, inte nu och absolut inte på det här sättet.

Jag hoppas jag känner mig bättre snart. Och jag hoppas du någonsin tänker på mig i alla fall. Och någonsin reflekterar över dig själv och ditt beteende. Något annat vore bara alltför sorgligt.

Puss och kram