Något jag skrivit...

Okej, så då var det dags att publicera min novell då... Som sagt brukar jag inte skriva noveller, så jag publicerar också ett urdrag från en annan berättelse, på ett helt annat tema.

Novell:

Hon blundade, med handen hårt knuten om det lilla halsbandet som påminde om enklare tid.
Värken i hjärtat, så outhärdlig, så fruktansvärt svår. Hur kan man överleva sådan smärta? När man undrar hur hjärtat kan fortsätta slå, efter att ha blivit krossat i så många tusen oreparerbara delar? När man inte kan andas för den där klumpen i halsen som hindrar allt från att komma in eller ut?
Det enda ljud hon lyckades åstadkomma var något sorts halvkvävt skri medan hon kröp ihop till en allt mindre boll på marken. Ville bara försvinna och bli ett ingenting som inte led mer. Eller ville känna fysisk smärta, ett ton cement som krossade henne. Höra benen knäckas och se blodet flyta. Något konkret, som kunde visa hur varje del av henne kändes. Som kunde lösgöra all den värk hon kände i varenda kroppsdel. Hon ville kunna andas, ville kunna ta ett djupt andetag. Men varje försök blev ett högt, rosslande ljud och förtvivlan tvingade ner luften i stötar. Hur kan något i hela världen göra såhär ont? var det enda hon kunde tänka.
Naglarna skrapade och rev i marken, som om hon gjorde ett halvhjärtat försök att faktiskt gräva ner sig. En kyla som trängde så djupt in i henne att hon aldrig upplevt något liknande.
Hennes förtvivlan gjorde andra människor illa till mods och de skyndade förbi henne där på gatan, som vore hon pestsmittad. En buske var hennes enda allierade, och en gatlykta som tålmodigt kastade sitt gula sken över henne. På avstånd hade de sällskap av månens och stjärnornas kalla ljus som överblickade det hela med ett stillsamt överseende. Alla dessa små människor. All denna förtvivlan.
Hon reste sig på knä och tittade upp mot dem med sina våta kinder och tårfyllda ögon. Måne, du vackra silversken. Där lyser du med din skönhet natt efter natt, men de allra flesta tar dig för givet och stannar inte ens upp för att beundra dig. Bland miljontals stjärnor står du ut, den enda kraftig nog att lysa upp vår väg i allt detta mörker. Men jag ser dig måne, och jag tycker du är det vackraste som finns.
Hon slog armarna om sig själv och låtsades att det fanns någon annan människa i hela världen som ville hålla henne så. Att någon ville kyssa hennes hår och säga att hon var det vackraste i hela världen i dess ögon. Hon önskade så att det fanns något hos henne värt att älska.
Förtvivlan fick tag om henne ännu en gång och hon la sig på marken igen, denna gången alldeles tyst, med blicken tomt stirrande framför sig. Var fanns meningen i allt detta? Hon ville så gärna se det. Ville så gärna se den stora bilden, den krokiga vägen, men hon var alldeles blind. Kunde inte se något annat utom allt mörker. Allt mörker i hela världen som la sig ovanpå henne och krossade hennes själ, utan att låta henne dö.
Och så plötsligt, steg som närmade sig. Inte de undvikande, oroliga steg som dök upp och hastigt avlägsnade sig. Utan trygga, målmedvetna steg som stannade alldeles bredvid henne. Och så plötsligt någon som la sig ner på rygg bredvid henne.
Hon väntade sig att kvinnan skulle säga något, kommentera att hon låg där hon låg och be henne berätta varför. Be henne att öppna sin mun och tvinga ut omöjliga ord. Men hon låg bara alldeles tyst och tittade upp mot stjärnorna.
En stund låg de så. Hon undrade om inte kylan från marken besvärade kvinnan, om inte mörkret gjorde henne ängslig. Undrade varför hon hade lagt sig här bredvid en alldeles främmande människa och inte ens sa något. Undrade vem kvinnan var och varför hon kommit. Hon la sig på rygg och tittade upp mot stjärnorna hon också.
Och så plötsligt, så oväntat att hon nästan ryckte till, öppnade kvinnan sin mun.
"Visst är det vackert att bara ligga såhär och titta upp mot natthimlen?" sa hon.
"Jo... Men det är lite skrämmande." hennes egen röst främmande för henne, efter att inte ha använt den på så länge.
"Hur så?" frågade kvinnan.
"Den svarta evigheten. Allt detta som vi aldrig kommer att förstå, alla frågor om slutet, och vad finns sen, och vidare i all oändlighet."
"Det låter onekligen skrämmande", svarade kvinnan lugnt. "Bäst är nog att inte fråga och undra och älta så mycket, utan bara att njuta av det vi har och komma skall, och se allt det vackra som finns där precis framför oss. Allt annat är slöseri med den korta tid vi har."



Urdrag:

Denna morgon steg en blodröd sol över de kala bergen, dess illavarslande sken vittnande om att något ondskefullt hade lösgjort sig från skuggorna och trätt in i denna världen. Djuren kunde förnimma det i världens alla viskningar och höll sig undan från de öppna fälten, vilande i bergens skugga. Inte ens fåglar flög över den ljusblåa vaknande himlen, då de kunde känna att inte heller luftens domäner var säkra.
Dessa varelser klädda i vinröda mantlar och svarta kläder såg ut som mörka änglar - en man och en kvinna. Båda med blek hy, lika slät som ett barns, och vackra drag i ansiktet. Korpsvart hår och stora mörka ögon. De var syskon, och tillhörde de kungliga gardet. Med avsmak betraktade de landskapet som bredde ut sig framför dem. De avskydde den här världen och alla dess invånare. Men tvungna var de att söka igenom alla dess hörn, för att återfinna det som de förlorat...




Trevlig helg till er! Jag återkommer på söndag :).

Kommentarer
Postat av: Egoinas mamma

Jag blev helt "inne i" texten! Bra skrivet! :)

2009-10-02 @ 19:01:27
URL: http://egoinasriktigamamma.blogg.se/
Postat av: Amanda

Vet inte vad jag ska säga. SKITBRA!!!! Lägga ut mer, please? :)

2009-10-02 @ 21:59:39
URL: http://medelrutanvingar.blogg.se/
Postat av: Takai

svar;

klart vi kan! :D

men jag hittar inte din bloglovinknapp? :<

2009-10-02 @ 23:05:49
URL: http://takai.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0