Två månader
En annan sak det innebär är att imorgon blev jag singel för exakt två månader sedan. Liksom jag för exakt sju månader sedan blev tillsammans med en kille jag hade fått för mig att jag skulle spendera resten av mitt liv med. Ja, så kär var jag, men varför skulle man vara tillsammans med någon som man inte trodde det kunde vara så med?
Nu visade det ju sig att det inte var så. Och på dessa sju månader känner jag att jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, andra människor och livet i allmänhet. Jag är tacksam för mina lärdomar. Jag har en helt annan insikt idag än vad jag hade bara för två månader sedan.
Att jag och Johan gick skiljda vägar var rätt beslut. Jag var inte mig själv tillsammans med honom, jag var en viljelös och tanklös tjej som inte ville mer av livet än att följa honom vart han än gick. Jag hade blivit varnad för den känslan tidigare, men först nu har varningen gått fram på riktigt. Jag säger inte att man inte ska älska, bara att inte förlora sig själv.
Jag önskar bara att han inte hade gjort det på ett så otroligt elakt sätt. Och att jag inte hade förlorat min bästa vän. Allt det där intima, klart jag saknar det, men det kan återskapas med någon annan. Det som inte kan återskapas är vårat sätt att prata med varandra, våran kommunikation, våra skratt. Jag saknar det så otroligt.
Men redan för ett bra tag sedan satte jag två månader som någon slags gräns. 60 dagar av outsäglig sorg för att ha förlorat någon jag älskade så mycket. Jag säger inte att jag inte kommer sakna honom igen. Det finns en tomrum i mitt hjärta som finns bara för honom. Han har satt ett fruktansvärt spår i mig. Men härifrån finns bara framtiden. Förr var förr, nu är nu. Mitt hjärta är starkare nu, min syn så mycket klarare.
Förtvivlan försvinn, du är inte välkommen här. Jag är inte skapad att förtvivla. Jag är skapad att leva.
Jag har aldrig avslutat ett långt förhållande, men det låter som att han inte var speciellt bra. I mina ögon så ska bägge parter få ha delar av sitt liv kvar orört. Jag skulle ju aldrig vilja att Kalle skulle tappa kontakten med sina vänner pga mig liksom..
Hoppas att du får en bra dag!
Den där sista meningen var verkligen otroligt bra! =) Det är precis vad du är skapt för, och det är precis vad du ska få göra.
Det är tufft, det där med hjärtesorg. Tiden läker inte alltid alla sår, men smärtan dämpas lite eftertag. Eller så lär man sig helt enkelt bara att vänja sig vid den och hantera den...jag har fortfarande inte fått reda på vilket av det som är rätt.
Det kommer fortsätta bli lättare och lättare för dig nu, det vet jag. Kram på dig! <3
Oj, ni var inte ihop så länge då.
