Tana

Det finns några aspekter i mitt liv som ändå får mig att ibland misstänka att det finns någon däruppe som vakar över mig. Jag är en sån där människa som tror att allt som sker, sker av en anledning och därmed är jag sällan speciellt oroad över min framtid och vad det ska bli av den.

Det är bara att se tillbaka på mitt liv och enkelt kan jag då se hur alla frivilliga och ofrivilliga val och händelser har lett mig hit, till det ställe jag är idag. Och det är inget speciellt dåligt ställe! För all del har även jag haft min beskärda del av sorger och tragik, ibland stora saker ibland små, men all in all har jag haft och har ett ganska privilegiat liv. Det finns många som kanske har det bättre än mig, men även en ofantlig mängd som har det oerhört mycket sämre. 

Och då kommer tanken, att om allt sker av en anledning, varför får då vissa så oerhört mycket sämre liv? Varför dör vissa barn fruktansvärda dödar vid fyra års ålder, medan andra lever vidare till att bli 100 år och nästan aldrig har en sjukdom? Och om det finns en anledning för någon annan att dessa barn skulle dö, varför fick då de den äran att leva vidare medan någon annan satte livet till?   

Jag brukar inte se mig själv som varken religiös eller särskilt vidskeplig, men jag har aldrig trott att livet bara slocknar och blir till inget när vi dör. Därför har jag alltid haft den föreställningen att min morfar som dog när jag var fyra år alltid har sett efter mig. Jag har ett mirakulöst sätt att klara mig ur de mest knepiga situationer ibland. Och inte bara jag, utan hela min familj. 

Några av de mer extrema:
1. När jag ramlade av Santana och landade på nacken så att jag hörde hur det knäckte i den, och alla i ridhuset och på läktaren flämtade till och ridläraren var alldeles vit i ansiktet, men jag reste mig upp och hade inte ont någonstans.   
2. När min pappa föll fyra meter från ett träd för några år sedan, ner på konkret asfalt med huvudet först och förvisso fick åka ambulans, men överlevde utan att få bestående men.
3. När min äldsta bror under ett slagsmål föll ner från en klippavsats och in i ett växthus med endast ett skärsår på tummen som bevis. 

Somliga tror på slumpen. Andra på ren tur. De flesta på gud. Jag vill tro på morfar :).  

Ja, nu tror jag bestämt höstkänslan har kommit ikapp de flesta.
 
Trots att jag aldrig någonsin längtar till hösten så är den ändå ganska mysig, något de flesta människor brukar hålla med om när den väl dyker upp. Kanske är det en försvarsmekanism att vi bara måste hitta positiva saker med denna årstid som varslar om att sommaren är över och vi nu ska leva åtta månader i mörker och kyla.

However har jag nog bestämt mig för vad jag ska plugga nu. Jag har alltid varit inställd på att jag inte vill göra något som kommer känna meningslöst för resten av livet. Varje dag när jag gick hem från lagret på Vitrolife funderade jag på "Varför gör jag det här? Vem hjälper jag?" Och så vill jag inte komma hem och känna för resten av livet.

Förvisso levererar Vitrolife fertilitetsprodukter så jag gissar att indirekt hjälpte jag väl folk att bli gravida via mitt arbete, men att arbeta direkt med människor är lite roligare. Så jag har faktiskt bestämt mig för att börja läsa till sjuksköterska till hösten och med tanke på min nuvarande status som uttråkad arbetslös ungdom känns det faktiskt ganska skönt att ha en målsättning.

Skrivandet och musiken kommer jag förstås aldrig sluta med även när jag börjar läsa och så småningom börjar jobba. Man vet ju aldrig, kanske blir jag sjuksköterska/författare :). Och det som är bra med sjuksköterskeyrket är att det är brist på sjuksköterskor över hela världen, så alla mina resplaner behöver jag inte heller ge upp, utan jag kan hitta jobb i princip varsomhelst. Det känns som jag har hittat den ultimata lösningen för att slippa ge upp alla mina drömmar och kunna göra något jag trivs med.

Rik kommer jag kanske aldrig bli. Men jag bryr mig faktiskt inte.