Tana

Dags för lunch. Har varit uppe tidigt idag må du tro. Klockan 05:30 ringde klockan.

Eftersom jag tänkt åka till stationen direkt efter jobbet så blev det ju till att packa allt nu imorse innan jobbet, eftersom jag naturligtvis inte gjorde det igår. Nej, istället fördrev jag min tid med betydligt viktigare saker, som att se Shrek den tredje på canal +. Vad jag älskar våra filmkanaler alltså :).

Det var ju där jag fick se halva Porco Rosso, där jag har sett massor av filmer som senare blivit favoriter, exempelvis Donnie Darko. Die Hard 1, 2 och 3 visas där och ja, I could go on forever. Du vet ju hur jag älskar filmer.

Jag åker direkttåg till Gävle i alla fall. Inga byten. Det är skönt. Det betyder att jag kan gå på tåget, sätta mig till rätta på min plats, och slockna som ett ljus. Vi kommer säkert stanna till i Stockholm också. Det kommer sticka i hjärtat. Som häromdagen när jag packade och såg en order som skulle till Finland.
Jag släppte den som om den vore en giftorm. Det är ju inte Finlands fel att det bor en och annan slampa där också. Men just för att jag har en speciell in mind, betyder det att jag aldrig i hela mitt liv skulle vilja besöka grannen i öst.

Whatever, nu skall jag äta Gulasch :). Österrikisk gulasch! Köpt på Ica Maxi. Kan ju nästan inte bli bättre.

Puss och kram!

Tro det eller ej, men jag kom nyss hem från jobbet faktiskt! Jag kände dock inte att jag hade så mycket att skynda mig hem till... en tom lägenhet och umgänget med mig själv medan jag drunknar i tankar på dig. Det är löjligt.

Och allt detta, trots att jag verkligen har insett vilket urkasst förhållande vi egentligen hade. Jag gav och gav och gav och gav allt jag hade. Och du tog. Och jag tror du visste att du gjorde det och därför köpte du fina grejer till mig, så jag skulle känna att du brydde dig. Men som så otroligt många människor inte förstår, handlar inte "att bry sig" om pengar. Att vara generös betyder inte att man går och köper massor av grejer till varandra hela tiden.

Det handlar om uppoffringar. Sådana som jag gjorde miljoner för dig, och du inte en enda för mig. Du kunde säga att du tyckte om mig, köpa fina grejer, hjälpa till att laga mat och diska för att det var roligt. Men du offrade aldrig något för mig. När det kom till att offra något, en del av din tid då du planerat att göra annat, eller offra dig på att lyssna på något jag ville höra, offra din egen trötthet och bekvämlighet för att hålla mig sällskap och göra mig glad, nej, det var helt enkelt inte genomförbart.

Jag hade nog tröttnat en dag, och jag försöker tänka så för att trösta mig själv. Tänk om vi varit tillsammans när jag var 30, aldrig haft någon annan, aldrig fått genomföra mina egna planer, utan istället svansa runt efter dig. Vad otroligt otillfredsställd jag skulle vara. Men det ligger till såhär: jag var inte redo för vårat förhållande att ta slut. Inte än, inte nu och absolut inte på det här sättet.

Jag hoppas jag känner mig bättre snart. Och jag hoppas du någonsin tänker på mig i alla fall. Och någonsin reflekterar över dig själv och ditt beteende. Något annat vore bara alltför sorgligt.

Puss och kram

Det är ännu en sådan där seg dag på jobbet, då det inte är mycket att göra...

Idag fick jag nys om en film som verkar så sjukt jävla dålig att man bara måste se den! Mega Shark VS Giant Octopus heter den. Trailern var något av det sämsta jag sett! En enorm haj som hoppar upp och äter ett flygplan på 10 000 meters höjd. Mycket trovärdigt ;).

Förresten såg jag sista halvtimman på Porco Rosso häromdagen. Det var en sådan film jag alltid trodde vi skulle se tillsammans, så jag tänkte mycket på dig när jag såg det. Men jag gillade vad jag såg och ska försöka satsa på att se hela filmen någon gång! Jag älskar alla de där filmerna. Det levande slottet. Spirited Away. Paprika. Och jag älskade att se Naruto med dig! Jag vet inte om du hade intrycket att jag inte var speciellt intresserad av Naruto, men jag tyckte om det :).

Bara en vecka och en vecka kvar med jobb :(. Sen väntar en höst lika dryg som våren. Men utan dig. Utom här i min fantasi.

Puss och kram! 

Ännu en morgon. När jag vaknade imorse blev jag förvånad över klockan som stod och ringde. Är det inte helg?

Jaha, och min tur bara fortsätter. Sara berättade också igår att jobbet på Glitter som jag tänkte söka i höst, kommer det antagligen inte bli någonting med, eftersom de lägger ner sin butik i nordstan. Det innebär att alla som jobbade där, kommer söka till Allum istället och har då förtur. Allt går ju verkligen så bra för mig just nu.

På fredag åker jag i alla fall upp till mormor. Jag hade en ny sån där ångestattack i förrgår, när jag beställde biljetten. Du förstår, de senaste gångerna jag har satt mig på ett tåg, var alltid på väg till dig. Så jag visste att när jag kom fram skulle jag mötas av ditt leende ansikte. Den här gången kommer jag sitta där själv, och tänka på dig och enbart dig. I sex timmar.

Idag är en sån där dag då man finner sig vara törstig hela tiden. Det kan vara för att min middag igår bestod av en banan, ett glas med nötter och fyra glas vin. Jag vet inte varför jag mår så mycket bättre när jag inte äter som jag ska. Eller jo, det vet jag, men det är en lång historia och jag får ta den en annan gång.

Kontentan är i alla fall att du alltid blev så irriterad/orolig när jag fuskade med maten. Nu kan jag fuska hur jag vill, och det är det enda jag kan göra för att uppnå någon slags "må bra"-känsla. Så nu vet du.

Jag ska försöka väcka brorsan, han är ju seg som sirap och hur någon kan sova sig igenom hans alarmklocka är för mig en gåta. Vi hörs!

Puss och kram

Jaha ja, så har jag och Sara haft våran after-work. Och vet du vad? Jag hade fel. Sara vill inte ge dig en smäll. Hon vill skjuta dig. Rakt av. Hon är en fin vän Sara. Hon har all ilskan jag borde känna, medan jag fortfarande inte vet om jag borde skratta eller gråta åt vad du gjorde mot mig.

Tänk att jag, som alltid har sett mig själv som en förnuftig människa, var villig att kasta allt överbord för din skull. Jag sa att jag älskade dig och du svarade med att dumpa mig med ett sms. Det ligger faktiskt en viss komik över det hela, trots att jag har svårt för att skratta åt det. För att citera Bob Hund: "Du kan kalla mig för idiot. Det har jag ingenting emot, jag är en idiot."

Jag gråter fortfarande varje dag och drömmer om dig varje natt. Men det förändrar faktiskt inte att du är en skitstövel. Tänk att Fredrik skulle visa sig vara en bättre kille än du. Fredrik som du ändå tycktes förakta en aning. Säga vad man vill om Fredrik, men han har i alla fall alltid varit ärlig med sina intentioner och vad han tidigare har gjort. Han är en ärlig kille och jag tror nästan han älskar Sara.

Du var inte ärlig mot mig och du älskade mig inte. Ergo, Fredrik var en bättre kille än du. Där ser man. Jag vill inte gnälla allt för mycket på dig i dessa brev. Du sårade mig mer än någon annan, men å andra sidan gjorde du mig också lyckligare än någon annan. Jag hoppas jag kan bli lycklig igen. Faktum är att det är det enda jag tänker på. En lyckligare tid.

Typ förra året. Det är sant som de säger. Ignorance is bliss.

Här står jag på jobbet och det händer inte mycket. Från min brors Ipod ljuder en Chemical Brothers-låt som jag gillar. Jag vet inte vad den heter, men den är med i The Butterfly Effect och är väldigt speciell.
I övrigt händer inte mycket. Inga ordrar att göra och inte så mycket att ta mig för.

En sak som är lustig med mitt jobb, är att man lägger i jättekalla isklabbar i varje låda man packar. Och dessa lägger man alltid i, i ett jämnt antal. I lådorna man tar dem från är de jämnt förpackade, alltså i par om fyra. ÄNDÅ, är det nästan alltid ojämnt antal i lådorna när man tar is från dem! Det GÅR ju verkligen inte ihop.

Jag är ju inte dummare än att jag fattar att någon har tagit en isklabb för mycket eller lite. Men vem? Och varför? Jag kan lova att det är en av killarna jag jobbar med. Han ger mig inte intrycket av att vara alltför intelligent. Men jag tar det en annan gång. Inte så lämpligt att stå på jobbet och prata om det, som du nog själv förstår!

Puss och kram

Ännu en morgon. Jag har ju redan berättat för dig om hur den ser ut. Enda skillnaden med den här morgonen mot för alla andra, är att det är fint väder. Jag ska ju ändå sitta inspärrad i ett lager hela dagen, så mig kvittar det faktiskt.
Däremot efter jobbet ska jag på after-work med Sara. Det ska bli roligt. Ja du vet ju själv hur bra jag trivs med henne.
Du brukade säga att du tyckte om det så mycket, att vi umgås hon och jag.

Jag kan ju säga att hon inte är ditt största fan. Jag skulle nog snarare säga att hon tycker du är en jävla idiot och skulle vilja ge dig en rejäl smäll. Haha, hon är så rolig, för hon ger verkligen uttryck för vad hon tycker. Det är en fin egenskap, för då känner man att folk verkligen menar vad de säger. Vi är verkligen lika, hon och jag. Det är synd att hon snart flyttar ner till Helsingborg!!

Nej, nu är det dags att gå till bussen.

Puss och kram!

Puh, nu har vi städat klart, jag och bror. Du skulle ha varit stolt över mig :).
Jag saknar såna saker, som att du kunde vara stolt över mig. När jag lyckades laga mat, äta något nytt, eller städa. Eller när jag köpte ett klädesplagg som du tyckte om. Eller fixade ett nytt jobb till mig själv.

I många avseenden är jag verkligen en riktig lillasyster. Hur jag såg upp till dig i allt du sa och gjorde. Och ville att du skulle säga att jag var bra, få din uppmärksamhet. Jag kunde gå med på i princip vad som helst om det var du som föreslog det. Och jag var så stolt över dig ska du veta. Över allt du gjorde och åstadkommit och alla dina drömmar. Jag pratade ofta om dig. Och jag var så glad att du var min, och fanns i mitt liv.

Det är kväll igen. Jag hade velat ringa dig, prata med dig och bara få höra din röst. Men här sitter jag och pratar med dig i min fantasi istället. Inte riktigt lika tillfredsställande måste jag säga. Men det är allt jag har.

Jag har skrivit en låt till dig. Jag skrev den långt innan du bestämt dig för att jag inte var värd besväret. Då när du knappt pratade med mig och jag gjorde allt för att fånga din uppmärksamhet och få dig att bry dig. Häpnadsväckande nog passar texten fortfarande in på mina känslor.

Jag tänkte öva lite på den nu. Jag tycker om att spela den. Den är väldigt fin, jag är nöjd med den. Saknar dig lika mycket som den dag du lämnade mig.

Puss och kram!

Åh älskling, du skulle se hur det ser ut här! Haha, du hade blivit alldeles förfärad.

Det var en egenskap hos dig jag faktiskt trivdes oväntat bra med. Att du var så prydlig av dig. Det gav mig en anledning att faktiskt städa upp då och då, till mina föräldrars stora glädje. De tyckte verkligen så oerhört mycket om dig ska du veta. De tyckte så mycket om alla goda sidor du lockade fram hos mig.
Jag var så väldigt mycket gladare. Och när jag blir glad får jag massor av energi, så jag kunde orka med att städa, laga mat och diska. Och du fick mig att vilja prova massor av nya saker. Jag åt ny mat, som t.ex. sushi. Pappa ramlade nästan av stolen när jag berättade att jag tyckte om det.

Och jag började klä mig färggladare. När man gick och handlade med dig kunde man vara ute i hur många timmar som helst. För du var så noga med att det skulle vara exakt rätt. Det är en av dina egenskaper som jag har anammat. Jag har blivit mer kritisk mot mina kläder och vad jag faktiskt kommer använda och se bra ut i. Jag undrar just om jag har influerat dig på något vis alls?

Jag har faktiskt lite svårt att tro det, för du var alltid så bestämd i alla dina åsikter. Man måste kunna lära sig av andra för att utvecklas vet du... Men vad vet jag, det kanske bara var mig du inte tyckte att du kunde lära dig något ifrån.

Vi hörs snart igen. Puss och kram!

Hej!

Det är morgon igen. Instinktivt tittade jag över till andra sidan sängen och noterade att det var tomt. Nope, fortfarande ingen dröm, du har fortfarande lämnat mig och jag är lika ensam som jag var innan.

Det är en sån där rolig sak som folk säger. "Det ordnar sig! Du var ju utan honom förut."  Jo, det var jag, men mitt liv sög förut. Så nu när du är borta suger det igen. Skillnaden är att nu vet jag vad jag vill ha men inte får. Det är en ganska klen tröst måste jag säga.
En annan är: "Du är ju bara tjugo år!"  Ja, jag är 'bara' tjugo år. Vilket innebär att man ju inte kan känna att livet är över på grund av att en person fattas i det, utan det är bara att 'suck it up' och gå vidare med sitt liv. Åh tack.
Ytterligare en: "Han var en jävla idiot, du har det bättre utan honom." Ska det här kallas att ha det bättre? Och här kan jag också citera dig. "Jag kan inte ge dig det du förtjänar just nu." Så det är alltså det här jag förtjänar istället?

That makes me feel all warm inside. Jag ska dock inte vara otacksam och säga att jag inte tycker om att höra försök till att muntra upp mig. Jag säger bara att det inte hjälper mig överhuvudtaget.

Nu ska jag iväg till jobbet. Packa lådor och inventera heeela långa dagen. Men vi hörs senare.

Puss älskling.

Det är kväll, och jag saknar dig igen med varje fiber av min kropp. Att få ligga bredvid dig och lyssna när du andas.

Jag såg just en så bra film. Memento heter den. Jag hade ringt till dig och berättat om den. Hade du sett den hade vi kunnat diskutera den. Annars hade jag bara sett till att du och jag snart skulle se den.
Så många filmer jag ville se med dig... Jag hade dem lagrade i huvudet. Och jag hade sparat gratis biobiljetter så att jag skulle kunna bjuda dig. Jag gick förbi Bergakungen och tänkte på när vi skulle gå dit tillsammans. Så många drömbilder i mitt huvud av dig och mig. Hur kan jag inte betyda något? Inte något för dig?
Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte.

Jag står inte ut utan dig. Jag mår fysiskt dåligt varenda sekund av varje dag. Jag tror inte du förstår hur det känns.
Jag hann aldrig berätta för dig, som så mycket annat, att jag läste en så otroligt bra bok. Jag ville verkligen att du skulle läsa den. Eller att du skulle ligga bredvid mig när jag läste den, så jag fick krypa in i din famn när den blev hemsk. Framförallt på slutet, då den blev så hemsk att tårarna rann över hela kudden.

Men den gav mig en idé, så att jag ska orka överleva. I boken, Vi måste prata om Kevin, skriver kvinnan som berättar, brev till sin make som inte längre är hos henne. Hon skriver brev till honom för att bearbeta enorm sorg. Det är det enda sättet för henne att orka och hon fortsätter skriva tills hon känner att hon är färdig med vad hon ville få sagt till honom.

Jag kommer att göra detsamma i denna blogg från och med nu. Jag kommer att skriva brev på allt som händer mig som jag hade velat berätta för dig. Tills den dag jag känner att jag inte behöver det längre. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta. Jag vet inte om det någonsin kommer inträffa, att jag inte längre känner behovet att prata med dig. Att låtsas som att vi har kontakt. Att låtsas som att du överhuvudtaget bryr dig.

Att låtsas som att du lyssnar.

Jag såg nyss en bra film som verkligen fick mig att må så mycket bättre!

Den hette Dumpad och är med killen som spelar Marshall i How I Met Your Mother. Jag älskar verkligen det programmet, och den skådespelaren är sjukt bra på att vara rolig. Han kommer antagligen bli nästa skådespelare som alla vill ha i sina komedifilmer. Ungefär som Owen Wilson och Ben Stiller. Men det känns som att de två är på väg att lägga ner nu.

Den var riktigt bra i alla fall och jag rekommenderar den varmt :).

Exakt en månad sedan jag fick det underbara "göra-slut"-sms:et. Sedan dess har jag inte hört från honom en enda gång eller sett ett enda tecken på att han överhuvudtaget har reflekterat det faktum att vi efter flera månaders intensiv kontakt, mys och gullande, överhuvudtaget inte pratar längre.

Wow, jag känner mig så speciell.

Och ännu mer bevis på vilket skitsnack allt som stod i sms:et var. Hur han sa att han fortfarande brydde sig och var min bästa vän och annat trams. Hah, verkligen. När man bryr sig brukar man verkligen skicka ett sms och säga att det är slut, och aldrig höra av sig mer. Och lite svårt att vara vänner när man inte ens pratar med varandra, eller hur?

Usch, jag är så trött på att tänka på honom så jag önskar verkligen i själ och hjärta att jag bara kunde få upphöra att existera. Varje dag jag vaknar hoppas jag att allt ska kännas bättre. Det känns aldrig bättre. Inte ens lite. Jag vill inte vara här i den här sketna jävla staden och sitta här i lägenheten och stirra ut genom fönsterrutorna.
Och när man går på krogen kan man i alla fall dricka så man slipper tänka och dansa tills fötterna blöder. Men måste fortfarande dras med försupna idioter som rycker och sliter i en som om man vore allmän egendom och saknar fri vilja. Jag vill inte vara i Sverige!!!!! 

Jag vill stänga in mig i en liten kokong och dränka mig själv i hat och självömkan, tills någon, en RIKTIG man för en gångs skull, kan rädda mig från mig själv. Men det finns inga riktiga män. Det finns bara fega, osäkra, känslokalla och egoistiska män.
Om man ändå vore lesbisk. Vad mycket bättre allt skulle vara.

Don't cry to me. If you loved me, you would be here with me.
If you want me. Come find me.

Couldn't take the blame, sick with shame.
I'm sick of the lie. And you're too late.

You can't play the victim this time.

It's over.

Now I will tell you what I've done for you. Fifty thousand tears I've cried.
Not cheating, deceiving and bleeding for you. But you still won't hear me.

I'm dying for you.

Jag skulle ha dött för dig. Och du skulle ha låtit mig dö.

Det här blir nog det sista jag skriver här på ett tag. Inte garanterat, men så känns det just nu.

Såhär ligger det till. Jag har en ganska bra intuitionsförmåga för när hela livet ska gå åt helvete. Och vet någon varför? Jo, för att det ALLTID gör det. Riktig lycka är något väldigt flyktigt i mitt liv. Så när jag känner mig riktigt lycklig, så växer en stor klump av ängslan i min mage. För att jag vet att jag inte kommer få behålla det.

Så här ligger jag nu. På botten IGEN. Ensam IGEN. Mina vänner och min familj är så snälla och vill prata med mig, få mig glad igen. Men de kan inte hålla om mig hårt i nattens mörker och få mig att känna mig älskad. De kan inte kyssa mig så att hjärtat fladdrar och världen känns rättvis. De kan inte se mig i ögonen och stryka mig över håret så att sorg inte finns mer.

Jag orkar inte. Jag orkar inte vara här igen. Jag orkar inte gråta hela nätterna och krama mina egna armar. Orkar inte borra in naglarna i mitt hjärta för att det gör så fruktansvärt fysiskt ont. Orkar inte andas.

Jag var så glad. Jag får aldrig vara glad. De högre makterna har en lag mot det. Jag längtade så efter Grekland, efter att Johan skulle komma dit. Jag hade saknat honom VARJE dag i två månader. Och jag betydde i slutändan inget för honom. Inte ett dugg. Säg mig, vad är meningen med livet om misslyckande är det naturliga tillståndet?

Men oroa er inte. Det är inte så att detta är mitt självmordsbrev eller något. Det enda jag säger är att världen visst har bestämt sig för att krossa mig. Grattis, det lyckades. Här är jag nu, fullkomligt krossad. Är det bra så? Räcker det nu? Eller var det någon mer skit du ville kasta i min väg? Har jag den minsta lilla livsgnista kvar som någon kan krama ur mig? Räcker det om jag är fullkomligt död inombords, eller ska jag bli träffad av blixten också kanske?

Jag finns inte mer.