Tana

Då var festligheterna slut och allting tillbaka till, ja, vanligt vet jag väl inte. Vanligt avser ju det normala, och även om att bo hos mor igen och vara tillbaka på Vitrolife inte är någon ny erfarenhet för mig, så tillhör det ju inte riktigt "det vanliga" längre.

Men det kommer vara "det vanliga" resten av sommaren nu. Det är trevligt att jobba igen även om det såklart är krävande också. Särskilt långa dagar då det är strålande sol ute och man inte hinner med rasterna då man kan sitta utomhus.
Men tja, det kommer fler tillfällen får man tro.

I övrigt hade vi roligt med alla festligheterna också! Jag fick en ny kamera, vilket var precis vad jag önskat mig. Jag ska försöka bli lite bättre på att ta bilder nu! Festen var rolig med alla gamla vännerna och även om klubben vi avslutade kvällen på inte är en av mina favoriter så hade vi kul ändå.
På söndagen var det middag med familjen och annars har det mest jobbats. Så inga fantastiska saker att rapportera för tillfället...

Men nu är det i alla fall sommar!

Hurra, idag är det min födelsedag!

Det kommer bli hektiskt. Nu tar jag en morgonstund med lite kaffe inför tentan klockan nio. Och efter tentan (om den blir klar i någorlunda tid) ska det ätas tårta, och det sista ska packas för nedfärd till Göteborg.
Klockan 14:00 går tåget och 17:17 ska vi vara framme i Göteborg. Då är det bara två och en halv timma tills mina gäster kommer, och innan dess ska det hinnas fixas en hel del!

Roligt kommer det bli i alla fall, men konstigt att inte vara på väg upp till Stockholm igen efter det. Visst, det är bara någon vecka senare som jag kommer upp en sväng igen, men mitt permanenta boende ett par månader framöver kommer återigen vara Göteborg!

Förresten har jag bokat min plats till tjejmilen den 3:e september. Man vill ju inte se fram emot något som innebär att sommaren är slut, men lite ser jag allt fram emot det :).

Jag måste bara göra ett litet instick i mitt tillfälliga avbrott!

Idag har jag skrivit tenta och sprungit vårruset, båda gick bra! Särskilt vårruset, som jag sprang någonstans mellan 24-25 minuter - avgjort snabbare än vad jag sprungit tidigare! Känns superbra!

Nu blir det snart äntligen lite sommarlov, men jag känner att det redan är dags att börja ladda inför tjejmilen den 3:e september. Alltid trevligt att ha ett mål med sin träning!

Hej igen! Livet har inte gått under, men jag har blivit översvämmad!

Veckan som kommer har jag sluttentorna för basåret, den ena på onsdag, den andra på lördag. Jag har också en sista labb kvar att skriva, och vårruset att springa på onsdag. Dessutom kommer bror Johan på besök på onsdag och förutom att det ska tränas och pluggas och skrivas så ska det också packas inför tågresan ner till Göteborg på lördag, då jag flyttar hem igen över sommaren. En del att planera med andra ord!

Därför ligger bloggandet lite tillfälligt på is! I'll be back!

Även om jag bestämt mig för att släppa det där brevet, ligger det ändå som en tunn svart slöja över det mesta, att min livsdröm inte kommer gå i uppfyllelse denna hösten heller.

Men å andra sidan, det hände ju igår. Jag är ändå redan på mycket bättre humör idag. Vi fick dissikera abborrar idag! Min hade en halvrutten fisk i magsäcken. Med risk för att låta fruktansvärt morbid - det var väldigt spännande! Jag har aldrig fått dissikera något förut...

I övrigt är det nu bara tentan som återstår i biologin, samt en heltorsdag kemi med lektion och labb, följt av tenta nästa lördag - och sedan är jag helt färdig med basåret! Då har jag till slut tagit igen det där som har legat efter mig i åratal. Hela behörigheten.

Och måndag den 30:e maj börjar jag arbeta på Vitrolife igen. Helt otroligt, vad tiden går fort! Så egentligen ska man inte hänga läpp. Snart sitter man och ska ta itu med de där testen igen, och tar man inte tillvara på livet nu, kommer plötsligt sommaren vara slut - och den vill man ju inte missa!

Jaha, då var väntan över. Det blev ett nej.

Den första besvikelsen har lagt sig, även om jag fortfarande har en allmänn värdelöshetskänsla och känner att hela världen har bestämt sig för att arbeta emot mig för resten av mitt liv.

Nu tänker jag göra färdigt min utbildning och njuta av sommaren. Och till hösten är det bara att ännu en gång göra om hela den här vidriga cirkusen med högskoleprov och intagningstest.
Jag känner mig ändå relativt säker på att jag kommer in på biomedicin, men egentligen kan man inte vara säker på något.
Jag styrker mig själv med alla de modiga själar som aldrig givit upp på sin dröm och fått nej i många många år innan det äntligen gick hela vägen. 

Men just nu bryr jag mig inte om det. Solen skiner och jag hoppas att sommaren snart kommer tillbaka.

Nähä, inget brev i fredags. En vän från klassen ringde till KI och frågade när de skulle komma och hur det gått för henne. Breven kommer på måndag, och hon hade inte gått vidare.

Usch! Är livrädd för att få samma besked. Men jobbigast är det att bara sitta här och inte veta. Men imorgon får jag TILL SLUT veta.

Idag är det mulet och regnar och jag har ingen energi eller lust med någonting. Det där brevet har helt sugit musten ur mig. Men vi är bjudna på fest idag och jag har redan sagt att jag ska gå. Attans.

Idag faller domen. På fredag den 13:e, det bådar ju gott.
Jag hoppas bara hjärtat hinner få med sig brevet innan han kommer hit till Gävle, där jag är igen och firar mammas födelsedag. Känns jobbigt att sitta och vänta på beskedet onödigt länge...

Hursomhelst firar vi mammas födelsedag idag, fast hon fyller år först på söndag.

Vet inte om någon minns inlägget jag gjorde om ett konstigt nummer som skickade erbjudanden om modelljobb och sådant. Ville bara passa på att tacka statist.se för att de tittade in och berättade att det i alla fall inte var dem som skickade.
Och till Damon om du tittar in här igen så fick jag också det där att de erbjöd mig 25000 kr, vilket är fjärde sms:et från nummer 72672. Svarade inte på det heller och har fortfarande inte fått reda på vad det skulle kunna vara för några som skickar.

---

Annars idag har det varit ytterligare en underbar dag med massor av sol. Nu håller jag och hjärtat på och tillagar meze till kvällsmat. Fortfarande inget svar från Karolinska ännu!

Det har varit en härlig dag av sol och värme. Sprang 5 km på 30 min, vilket ju är en försämring från i torsdags, MEN nu hade jag ju inte min peppningscoach OCH det var mitt på dagen och väldigt varmt, så jag känner mig ändå ganska nöjd.

Och förutom det har vi bara solat och spelat spel. Men smolken i mjölken är fortfarande det där beskedet. Jag hoppas i alla fall de förstår att vi alla sitter och biter på våra naglar över det här, och skickar brevet mitt i veckan istället för på fredag den här gången!

Jag vet inte om ni vet, eller jag kan förklara, exakt hur jobbigt det är att sitta och vänta på ett besked som man av hela sitt hjärta önskar ska vara positivt, men som man måste försöka stålsätta sig att det kommer vara negativt, eftersom sannolikheten säger att man har en sådan liten procents chans att få det positiva istället för det negativa.

Samtidigt har man ju lika stor chans som alla andra. Och därför hoppas man, in i det sista, att man ska få det positiva beskedet. Men det gör vi ju allihopa.

Känner mig sjukt nöjd med mig själv efter att ha sprungit ca 7 km på rekordtid! (För mig alltså). 7 km på ca 40 min innebär alltså strax under sex minuter per kilometer. Helt klart bättre än jag sprungit på tidigare! Kunde nog inte ha gått utan min personliga, outtröttliga peppningscoach Matilda! Känner mig taggad för vårruset om bara några veckor!

Ibland går tiden så fort att man inte riktigt vet var den tar vägen.

Det är redan onsdag. Igår gjorde jag förhoppningsvis sista tentan i fysik B (beroende på om jag måste göra omtenta eller inte). Om jag har klarat tentan eller inte, beror helt på hur han rättar. Jag håller mina tummar så hårt det går!

I min tentapluggsritual kom en liten störning, då mamma på söndag kväll ringde upp och bad mig hämta henne i Göteborg efter hennes knäoperation i torsdags. Så i måndags tog jag kvart över nio-tåget till Göteborg och var framme strax efter tolv.
Tjugo över två kom vi iväg från sjukhuset och tjugo över sex hamnade vi mitt i rusningstrafiken i Stockholm. (jag kanske bör förtydliga att mamma skulle skjutsas till mormor som bor i Gävle). Eftersom Stockholmarna uppenbarligen hyser agg mot att sätta upp skyltar så att man kan navigera i tid och byta fil när man behöver det, hamnade vi naturligtvis fel och spenderade så närmare en timma med att stå still i trafiken och försöka hitta tillbaka till den norrgående E4:an.

Halv nio var vi framme hos mormor, och jag kände måttligt för att kasta mig i bilen och köra tillbaka till Stockholm då, samt parkera bilen hos Stefans föräldrar och ta tåget hem. Så jag sov över hos mormor och åkte tjugo i sju på morgonen för att hinna till min tenta som började nio.

Åtta på morgonen var jag i Stockholm, men därefter gick det utför. Tio i nio stod jag fortfarande stilla en bit ifrån universitetet medan snöstormen var i full gång utanför bilen och paniken växte inombords.

Tio minuter sen till tentan anlände jag andfådd till salen och tentavakterna gav mig en förebrående blick. Men jag skrev tentan och spenderade resten av gårdagen med att befinna mig i någon slags dvala.

Nu är det onsdag och jag har börjat min sista kurs för basåret. Ca tre veckor till och sedan är jag färdig. Efter det är jag redo att börja min "riktiga" utbildning. Känns skönt!!

Idag fyller förresten min kära bror Johan år, så jag petar in ett litet grattis till honom också :).

Såå, jag och Stefan firade den kanske mest stillsamma valborg jag firat på flera år, med grill hemma hos hans föräldrar och några glas vin.

Tjugo i tolv tog vi tåget tillbaka in mot stan, och den var proppfull av högljudda ungdomar med dimmiga blickar på väg för att festa vidare. Plötsligt kände jag mig gammal där jag stod nästintill spiknykter och bara längtade efter att komma hem till sängen. När vi klev av tunnelbanan hemma hos oss fick vi plötsligt syn på tre tjejer där en låg på bänken och kräktes, en låg böjd över henne och den tredje stod och uppgivet såg på.
"De där har det inte kul", tänkte jag. Men sen slog mig tanken att de hade hamnat i en situation de inte kunde hantera och vi bestämde oss för att fråga om de behövde hjälp.
"JA!" utbrast både tjejen som stod upp och hon som försökte hålla undan den kräkande tjejens hår, lättat.
Det visade sig att alla tre kom från Göteborg egentligen. Så inga föräldrar kunde ringas. Och de var inte gamla, bara femton-sexton år. Hur de fått tag på sprit var oklart, men tjejen på bänken hade i alla fall druckit en hel flaska vodka med Red Bull.

Jag mindes plötsligt väldigt väl en kväll för närmare fem år sedan, då en vän till mig också hade druckit en flaska vodka med Red bull och sedan börjat kräkas okontrollerat. Den kvällen slutade med att vi ringde ambulansen, och vi fick senare veta att han fått andningsuppehåll på sjukhuset och de fått återuppliva honom. Hade vi INTE ringt ambulansen då, hade han inte levt idag. Och på sjukhuset berättade de att just Red Bull var en otroligt livsfarlig kombination med alkohol.
Jag berättade för tjejerna att jag hade en vän som nästan dött på samma sätt, och jag tyckte de borde ringa ambulansen. Alla tjejerna började gråta ännu mer och hon som stod upp ville ringa men hon som satt med den tredje ville absolut inte att någon skulle ringa till någon. Och hon sa till tjejen som stod upp att om hon ringde skulle "ingen någonsin förlåta henne" och vi fick inte heller ringa. Hon tvingade sin kompis att stänga av sin mobil och försökte hälla vatten som de köpt i sin kompis mun.
Jag försökte förklara att de som kom inte skulle skälla ut dem eller göra något de inte ville, bara ta hand om dem och att om det hände något skulle hon aldrig förlåta sig själv. Men icke.

Tjejen på bänken vände sig mot sin kompis igen och hon som stod upp visste fortfarande inte vad som skulle göras. De kunde inte ta sig någonstans eftersom de inte hade några pengar och hon som kräktes kunde ju inte ens sätta sig upp. Den som de bodde hos skulle "dessutom mörda dem om en av dem låg och spydde". Trevlig kille.

Till slut sa vi till henne att vi skulle prata med spärrvakterna eftersom de var vuxna och kanske kunde de komma ner och prata. Hon nickade tacksamt. Förvisso sa vi till spärrvakterna (som verkade bry sig måttligt), men så fort vi gått runt hörnet ringde vi polisen och berättade hur det låg till. Killen i växeln sa att de "skulle rätta till det", och jag hoppas att de kom snabbt och var snälla mot tjejerna.

Antagligen förstod de att det var vi som ringde och kanske svor de lite över oss, men jag hoppas att de en dag förstår vad som kunde ha hänt tre fulla småtjejer ensamma i en storstad.

Vad jag inte förstår är två saker. Hur kan man låta sina femtonåringar åka själva till Stockholm över valborg? Det måste man ju förstå att något kommer hända! Samt alla enorma mängder av ungdomar, gamla och medelålders människor som såg dessa tre tjejer med sminket rinnande, och inte stannade och frågade om de behövde hjälp. Ungdomarna, okej, det är inte alltid man tänker så långt. Men alla vuxna?

Jag hoppas allt gick bra, och jag är glad att vi faktiskt var en av dem som stannade upp, och inte bara gick förbi.