Tana

Minnena av dig är blekare nu. Allt det fina täckt med en svart slöja.

Att höra ditt namn och se det dyka upp här och var, på facebook, i min dagbok, att höra andra människor uttala det, det brukade ge mig lycka och få mitt hjärta att rusa.

Nu gör det mig illamående. Rent fysiskt. Jag känner mig sjuk när jag hör talas om något som ens påminner om dig. Allt som har med STS, Bad Gastein eller Finland att göra. Filmer vi sett eller som jag tänkt att vi skulle se. Låtar vi lyssnat på tillsammans. Ställen vi besökt och saker vi gjort som betyder något för mig.
Jag säger aldrig ditt hela namn. Johan finns det miljoner människor som heter, vänner till mig och dessutom min egen bror. Men ditt efternamn är som gift för mig. Så jag säger det aldrig.

Jag såg att Emil och Sara Michel hade blivit taggade på facebook i en film som hette STS reunion -09. Det var en kräftskiva och jag misstänker att den varit i Stockholm, så jag misstänker att du var där. En tokrolig guidefest - inte sant? Tanken på dig fick mig att vilja kräkas. Jag vill inte ha något som påminner om dig, kan inte facebook fatta det någon gång? Det var väl trots allt därför jag raderade dig?

Jag vill aldrig mer höra ditt namn, aldrig mer tänka på dig, aldrig mer veta vad du gör eller var du är. Jag vill aldrig mer känna som att jag aldrig mer vill andas.

Från den ljusa sidan så finns det ingenting kvar att göra mot mig. Alla killar i mitt liv har täckt alla aspekter av att få mig att känna mig värdelös och oälskad. Så till nästa kille: Bring it on. Du kan inte svika mig mer än någon annan redan har gjort.