Tana

Det känns som att livet var lättare en gång i tiden.

Jag minns mörka höstkvällar, som man tillbringade ute i stallet tillsammans med ponnyn, lyckan att få vara tillsammans. Någon som alltid skulle vara där, så länge de levde, bara man ville. Kärlek, fullkomligt villkorslöst, i all sin perfekthet. Som det borde vara. Enkelt, bekymmersfritt. Du finns här, jag finns här, så ska det alltid vara.

Och när man kom hem var det ett varmt bad och middag som väntade, varefter man såg en bra film på tv, tillsammans med familjen som fanns hemma. Och min familj, på intet sätt bekymmersfri. Full med sorg och ångest men också lycka och gemenskap. Och igen, vetskapen att man alltid fanns där för varandra. När du behöver mig, då finns jag här, så länge jag lever.

Var jag lyckligare då? Ett liv utan kärlek. Inte utan den kärlek som är kärlek i dess renaste form, någon som älskar dig villkorslöst och som alltid finns där i möjligaste mån. Men utan den kärlek som krossar hjärtan, som får en att ifrågasätta sig själv och sina val i livet.

Men ändå är man aldrig lycklig med vänskapens eller familjens kärlek. Man måste ha den där andra typen av kärlek. För somliga är den det bästa som finns. För mig känns den nästan som en förbannelse. Något oåtkomligt och bekymmersamt och svårt. Ändå går den inte att undkomma, hur man än kämpar emot.

Jag kommer aldrig bli så förstörd som av Johan. Kommer aldrig tillåta mig att lita så blint på något så fullkomligt opålitligt, som den typen av kärlek. Men jag känner ju. Går inte att göra något åt.

Jag vet att det är rätt att åka bort. Att det är vad jag vill och behöver. Och ändå gör det ont.