Tana

Jag vet inte vad det är för fel på mig idag.

Liksom jag skrev för ett par veckor sedan, är det som att när jag mår bra ett litet tag, så måste sorgen ta igen det.
Jag har inte känt mig alls glad och pigg idag. Allt känns hopplöst och ensamt. Jag saknar så mycket att ringa till dig och bli tröstad av dig. Höra dig redogöra för vad du skulle ha gjort om jag varit hos dig.

Men nu kan jag inte ringa till dig. Jag kan aldrig mer ringa till dig. Och ingen annan kan ge sådan tröst. Så här är jag dömd att sitta, hoppas att det försvinner snart, och veta att för dig spelar det ingen roll. Du går runt därhemma och känner dig på samma sätt som alltid. Kanske vaknade du inte ens upp ensam imorse?

Varför får världen vara såhär?

Sålänge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när
du stack ett hål i min kevlarsjäl
och så blev du mitt sår
och jag blöder ihjäl