Tana

Nu har jag läst all biologi jag mäktar med. Härifrån får det bära eller brista.

Enya har troget hållt mig sällskap med sina lugnande melodier. Kanske är det ett bra medel mot stress?
Mest har jag alltid musik på när jag pluggar för att jag läst att det hindrar den vänstra hjärnhalvan (den kreativa) från att störa den högra (den man lär in med) när man läser. Men så är det ju mysigt också.

Funderar på att vara hurtig och ta en springtur imorgon morgon. Träning får väl igång hjärnan - eller?

Förresten är det oerhört irriterande med all reklam för godis som det är på TV! Men jag har varit duktig och inte köpt hem något sådant.
Är det någon som har ett bra tips för vad man bör göra när sötsuget tränger sig på?

Jag borde plugga biologi.

Första tentan annalkas och även om jag inte direkt skulle kalla mig kunskapslös, har jag ändå en del sidor att pliktskyldigt plöja mig igenom.

Men, jag känner att jag är lite lätt orättvis och då måste jag skriva av mig... det är nämligen så att min kära försöker sluta röka. Han har varit så otroligt duktig i flera veckor! Men så dyker en kompis till honom upp som själv röker regelbundet. Och plötsligt tar han sig någon cigarett om dagen igen.

Och jag blir så otroligt besviken... Hur svårt ska det vara? Tycker jag som aldrig rökt. När någon dyker upp och luktar rök, frågar om man ska med ut och röka och gärna delar med sig av sina egna cigaretter för att få lite sällskap där ute i höstmörkret - så är det väl bara att säga nej??

Men, om jag faktiskt tänker lite på det, så är jag medveten om att jag själv har ett rejält sockerberoende. Jag bestämmer mig om och om igen för att jag ska vara duktig - inget godis och ingen alkohol på ett par veckor. Men ta mig tusan, till och med en vecka är plågsamt! Det räcker med att det blir helg och någon plockar fram en vinflaska så kan jag inte tacka nej. Eller att någon har köpt godis och bjuder.

Det är inte så svårt (men svårt nog!) att inte köpa själv och inte ha hemma. Men när någon annan frestar krävs det en enorm självdisciplin för att tacka nej.

Jag har aldrig bestämt mig för att helt sluta med något jag håller på med. Nu tror jag inte att jag håller på med något riktigt så skadligt för mig och andra som rökning - men beroendet är ändå detsamma.

Därför ska han ha sig en stor blombukett, mitt hjärta, för varje gång han försöker och varje gång han bestämmer sig för att låta bli.

Dagens "slap in the face" går till alla skitstövlar där ute som skapar virus. Massor av dålig karma till er och hoppas att ni får egna virus som förstör allt som NI har sparat på datorn.

Solen skiner över Sollentuna, tvätten är i maskinen och efter en dusch luktar toaletten endast svagt av avlopp.

Men det finns smogg i mjölken. Den heter matematik.
Vad gäller matematiken nämnde min kära mattelärare för mig idag, efter ett seminarie där vi skulle göra  sex uppgifter som sedermera skulle lämnas in, att om jag verkligen var såhär dålig på matte borde jag vara bekymrad.
Tja, inte med just de orden kanske ska tilläggas, men undermeningen fanns där.

Detta var framförallt roligt att höra efter att jag kämpat med dessa talen och ändå var ganska nöjd med att jag hade 50 % rätt. Och endast ett av de tre talen jag inte kunde, hade jag räknat helt åt skogen på.
Det var också roligt efter att jag spenderat timmar och åter timmar med övriga mattetal, där ca hälften av talen blir fel och jag inte förstår vad jag gör för fel.
Och med tanke på att jag faktiskt bad redan förra veckan om extralärarens hjälp för att jag hade fel på så mycket, men hon inte hade tid med att hjälpa mig med allt det, så gör det mig nästan lite irriterad.

Som tur är har jag två ess i rockärmen. Det ena är att jag redan fått G på den här kursen en gång innan, varför jag inte kan få underkänt. (Fascinerande ändå hur jag glömt precis allt).
Det andra är att det visst finns människor utanför skolan som kan hjälpa mig.

I think I'll be just fine.

Hej, jag lever ännu.

Ingen skrivlust och tidsbrist har gjort att jag ignorerat min hobby (denna bloggen) ett tag. Men samtidigt som höstmörkret och hundratals funderingar dyker upp, gör även skrivsuget det.

Här sitter jag nu, i min eget inredda lägenhet (som jag dock bara förfogar över i ungefär en månad till), och det är första dagen efter valet.
Jag har aldrig varit särskilt politiskt engagerad. Vänster eller höger har sällan bekymrat mig och jag har inte vetat vad de båda vill ändra eller göra i Sverige. Om den ena eller andra styrt Sverige har heller inte spelat mig någon roll, då jag aldrig märkt någon direkt skillnad beroende på vem som styr.
En viss motvilja har dock funnits mot vänstern, då de i mina ögon ofta framstår som extremister som inte skyr våld för att få sin vilja fram, och smutskastar allt och alla som inte tycker som dem. Vilket inte är stöttepelarna i en demokrati enligt mig.

Alliansens idé om utförsäkringar är dock en riktigt dålig sådan. Om du är riktigt sjuk och inte kan arbeta, bör du inte behandlas som en belastning man vill bli av med. Alla har rätt att finnas och leva ett värdigt liv. Historien om Annika som hade någon form av gigantism, fått sitt liv förstört på grund av brister i sjukvården, och nu var utförsäkrad och skulle förlora det enda hon ägde, var en fruktansvärd historia, och en historia om hur det bara inte får gå till!!

Men jag tror inte Reinfeldt personligen satt och tittade på hennes papper och sa: "haha, den här ska vi nog allt tvinga att arbeta i alla fall!" Hur försäkringskassan kunde göra den bedömningen är för mig en gåta.

Så vänstern skriker om hjärtlöshet och att allt i hela världen är den borgerliga alliansens fel, de själva har minsann aldrig gjort något dumt! Och alliansen ropar tillbaka att vänstern är klantskallar som inte förstår någonting.
Och mitt i allt detta smyger sig det värsta alternativet av alla fram. Med kalla kårar i hjärtat ser jag framför mig nazistpartiet -31, som utropar: "nej visst är vi inga judehatare, vi vill bara se till att de sköter sig och inte tar våra jobb!" och lite senare: "nej visst är vi inga judehatare, vi vill bara att de ska få gå i sina egna skolor där de får vara med sina egna, så är vi med våra egna." Och ytterligare lite senare: "Nej visst är vi inga judehatare, vi ska bara deportera dem, så vi slipper beblanda oss med dem, eftersom vi ju är lite mer värda." Och så till slut: "Jo, men vi är judehatare, nu ser vi till att döda så många vi kan, räds inte för att sparka ihjäl dem på gatorna om ni ser dem. Kvinnor, barn, gamla, vem bryr sig?"

Lugna ner dig nu, tänker folk, 94% har ju INTE röstat på dem. Jo, men för fyra år sedan var det snarare 98 % som inte röstat på dem. Och samtidigt deporterar Sarkozy romer från Frankrike. Och Danmark och Finland har infört invandringsbroms. Människor som kommer att dö om de återvänder till sina länder, får inte komma in, för en vald majoritet av danskarna tycker inte att de behöver hjälpa till.

För i helvete Sverige. Fall inte för grupptrycket den här gången. Skapa en bättre integrationspolitik så att folk slutar vara så rädda för invandrare. Och stå lika starka som ni lovat mot SD. De tror att de har någon makt, men visa dem, höger och vänster, att ni kan lägga era meningsskiljaktigheter åt sidan för ett högre syfte.
För allas bästa. För hela Sverige. För framtiden.