Tana

Vart tog hela dagen vägen?
Så jag var ute på rean, och som jag misstänkt hittade jag tyvärr ingenting. Rean var i princip över och även det som inte var på rea var tråkigt och färglöst. Till och med modet har blivit alldeles deprimerat. Just som jag försökte hitta lite färg att liva upp mig själv med. Men nähej.

Så jag, Bullen, Remina, Johan Sjö och senare Totte och Jennifer satte oss på Vasa Viktoria och satte i oss vin och chilinötter. Vi pratade och hade det trevligt. Vi ringade in vad vi vill göra på Kulturkalaset (som förr i tiden helt enkelt kallades Göteborgskalaset) som börjar imorgon och pratade lite om Sticky-kvällen på fredag. Det ser jag mycket fram emot!

Men jag tänker på dig hela tiden. Jag kan inte få dig ur mitt huvud. Jag ser dig som du var innan du blev någon jag inte känner eller förstår mig på. Då jag var det viktigaste i ditt liv och du brukade skriva hur mycket du tyckte om mig och saknade mig och hur mycket du längtade tills vi skulle ses igen. När vi skulle ses igen, var det enda som fanns i mitt huvud ska du veta.
 
De är ett gäng som har gjort slut/vill göra slut med sina respektive, av de jag känner. Ingen har ens tänkt tanken att det skulle räcka med ett sms. De tycker det är det dummaste de någonsin har hört och vill alla göra det på rätt sätt. Jag fattar faktiskt inte hur du kunde. Du har ju uppenbarligen inte ett uns medmänsklighet i kroppen.

Jag längtar så mycket efter dig, men vill samtidigt aldrig se dig igen i hela mitt liv. Jag hatar dig och älskar dig på samma gång. Och jag vill inte göra varken det ena eller det andra. Jag vill vara fullkomligt likgiltig. Jag längtar tills den dagen då det du gjorde känns som ett löjligt skämt och du nästan inte finns i mina tankar alls längre. Jag längtar tills jag hittar någon annan att älska, någon annan att drömma om och tänka på. Någon som faktiskt förtjänar och uppskattar det.