Tana

Igår kväll blev jättelyckat!

Vi såg tre filmer:

El Orfanato:
Spansk skräckfilm från 2007, regisserad av Guillermo del Toro (samma som regisserade Pans Labyrint). Otroligt bra film, fruktansvärd story med ett nästintill lyckligt slut. Den är precis som jag skulle vilja att alla skräckfilmer skulle vara: Välgjord, genomtänkt, duktiga skådespelare, och riktigt obehaglig, men ändå inte så man ligger och vrider sig i skräck varken under eller efter filmen.

A Nightmare on Elm Street:
Amerikansk skräck från 1984. En riktig skräckklassiker. Freddy Krueger har tappat en hel del av sin forna glans som vidrigt skräckmonster, men han är obehaglig så det räcker till. Löjligt manus, fruktansvärda kläder (en man iklädd osannolikt tighta jeans och magtröja kan på något sätt bara bli fel), och Johnny Depp gör entré i filmvärlden!
Det är på gränsen att man överhuvudtaget känner igen honom i denna filmen faktiskt.

Död Snö:
Norsk zombieskräck från 2009 (i år, med andra ord). Ja, vi hade varken svensk eller norsk text, så det var inte helt lätt att förstå vad som sas alla gånger. Inte för att det spelade någon roll dock, filmen gick mest ut på att blodet skulle spruta, och tarmar och hjärnor och avslitna kroppsdelar.
Men trots det, en film med otroligt mycket humor. Jag kan varmt rekommendera den till den som vill se något riktigt vidrigt men ändå vill få sig ett gott skratt.

Och efter denna lyckade Halloweenstart, följer nu en helkväll med utklädnad och vänner och dans. Vi hörs imorgon!

Äntligen, äntligen, äntligen hemma!

Ett glas vin och lite middag senare känner man sig på betydligt bättre humör, och redo för skräckfilmskväll!

På jobbet igen, och det är inte mycket att göra idag...

Provade hela Halloweendräkten igår, och den var precis så bra som jag hade hoppats :D. Ikväll blir det skräckfilmskväll, och imorgon är det så dags för Halloweenfest! Och vi blir massor av trevligt folk, så det kommer bli jätteroligt!

Tänkte att jag för en gångs skull skulle få med mig kameran imorrn dessutom, så kanske kommer det lite bilder på söndag. Man kan ju hålla tummarna i alla fall.

Nej men om man skulle ta och städa lite... många timmar kvar.

Halloweendräkten fixad, den kommer bli såååå bra!!

Jag känner mig riktigt taggad inför lördag. Jag ska sminka pojkarna, vi ska baka pumpapaj och dekorera Tottes lägenhet. Sedan har vi pratat om tacobuffé och alla ska ha bra utklädnader, så det känns riktigt kul. Förstår inte hur folk kan avsky den här högtiden, jag tycker det är en perfekt anledning till lite extra fest såhär i kalla och mörka Oktober. Man behöver bli lite upplivad tycker jag.

Nu ska jag snart ut på långpromenad med Emma (hunden) och passa på att plocka upp sista detaljen till min dräkt, som kom med Schenker idag. Sedan blir det familjemiddag och så tror jag vi ska se Kalle och Chokladfabriken på DVD ikväll.

Och så bjuder jag på lite Emma-kort, bara för hon är så söt! (men fullkomligt ouppfostrad!!)

Vad rörd jag blev av era fina kommentarer angående förra inlägget!

Skrivet igår, men känns nästan som att det var längesedan. Mina dagar går så fort och det händer så mycket just nu. Det är knappt man hänger med, eller vet vilken dag det är ens.

Men jo, jag vet att det är onsdag. För just nu står jag på jobbet och väntar på att klockan ska hinna bli halv tio, så jag kan börja räkna kassan och plocka ihop. Och det känns som att jag har stått här i evigheter, men ändå har tiden gått fort idag och det har varit mycket att göra nästan hela tiden.

Tidigare på dagen var jag för första gången hos barnmorskan för att kolla och testa mig för allt. Det hela gick fort och var relativt smärtfritt, men det var inte precis roligt. Skönt att ha det gjort dock, och förhoppningvis få veta att allt är som det ska.
Jag genomgick mitt livs första blodprov (vad jag kan minnas i alla fall). Och jag AVSKYR nålar, så det var nästan att jag tyckte jag förtjänade en påmålad glad gubbe över sticket och en klubba. Men som sagt, jag är glad att ha det gjort bara.

Och så pratade jag med Stefan, och det kändes bra. Vi har ungefär samma syn på det här och har kommit till någon form av preliminär överrännskommelse.

Och ikväll när jag kommer hem väntar mamma med en influensavaccins-spruta i högsta hugg. Vad roligt. Två nålar på en dag. Mycket idag, som sagt.

Jag åt för övrigt ett halvfabrikat från Findus till middag. Någon sorts tacogratäng. Den smakade hemskt och ingen vill ens veta vad den såg ut som. Ändå åt jag upp hela, man kan ju undra varför.

Imorgon bjuder på halloweenshopping med vänner, kontraktskrivning och middag med familjen och mormor som är här på besök, med världens finaste lilla vovve - Emma!! Så jag vågar tro på att morgondagen blir bra!

Det känns som att livet var lättare en gång i tiden.

Jag minns mörka höstkvällar, som man tillbringade ute i stallet tillsammans med ponnyn, lyckan att få vara tillsammans. Någon som alltid skulle vara där, så länge de levde, bara man ville. Kärlek, fullkomligt villkorslöst, i all sin perfekthet. Som det borde vara. Enkelt, bekymmersfritt. Du finns här, jag finns här, så ska det alltid vara.

Och när man kom hem var det ett varmt bad och middag som väntade, varefter man såg en bra film på tv, tillsammans med familjen som fanns hemma. Och min familj, på intet sätt bekymmersfri. Full med sorg och ångest men också lycka och gemenskap. Och igen, vetskapen att man alltid fanns där för varandra. När du behöver mig, då finns jag här, så länge jag lever.

Var jag lyckligare då? Ett liv utan kärlek. Inte utan den kärlek som är kärlek i dess renaste form, någon som älskar dig villkorslöst och som alltid finns där i möjligaste mån. Men utan den kärlek som krossar hjärtan, som får en att ifrågasätta sig själv och sina val i livet.

Men ändå är man aldrig lycklig med vänskapens eller familjens kärlek. Man måste ha den där andra typen av kärlek. För somliga är den det bästa som finns. För mig känns den nästan som en förbannelse. Något oåtkomligt och bekymmersamt och svårt. Ändå går den inte att undkomma, hur man än kämpar emot.

Jag kommer aldrig bli så förstörd som av Johan. Kommer aldrig tillåta mig att lita så blint på något så fullkomligt opålitligt, som den typen av kärlek. Men jag känner ju. Går inte att göra något åt.

Jag vet att det är rätt att åka bort. Att det är vad jag vill och behöver. Och ändå gör det ont.

Måndag. Och inte världens bästa sådan.

I lördags berättade jag för Stefan att jag ska åka iväg med Langley. Och vara borta fem månader. Man kan säga att han tog det ganska hårt. Och jag insåg hur jobbigt det faktiskt skulle bli att åka ifrån honom. Och jag känner mig som världens hemskaste människa som har sårat honom.

Lördag kväll blev ganska tung och deprimerande kan man säga. Söndag skulle jag ha åkt hem, men alla biljetter var slut, så det blev att åka nu måndag morgon istället. Tur att man jobbar kväll. Och det kändes skönt att få i alla fall en extra dag med honom.

Att skiljas åt på stationen var jobbigt. Jag vill tillbringa så mycket tid jag kan med honom innan jag åker iväg, men jag vet inte om han känner detsamma. Jag känner att det måste bli han som får bestämma det. Det känns dock onödigt att skiljas åt och vara olyckliga redan nu, när man kan skjuta på det lite till.

Jag avskyr när ordspråken talar sant. "Man vet inte vad man har förrän man håller på att förlora det". och det sägs ju att det är lättare att åka bort, än att bli lämnad kvar. Men att lämna någon bakom sig är rätt tungt det med.

Då var man här igen!

I Stockholm. Jag undrar hur det skulle vara att bo här? När jag är här och hälsar på, så har jag ju inga måsten, och hur mycket tid som helst att göra precis vad jag vill. Liksom det faktum att jag är här för att träffa människor jag tycker om.
Så självklart trivs man här!

Bodde man här skulle man plötsligt ha ett liv att sköta. Man skulle börja irritera sig på folkmassorna och lokaltrafiken. Ha saker man var tvungen att göra.

Jag tror jag kommer hamna i Stockholm så småningom. Men jag skulle inte vilja plugga här, så det lär ju dröja ett tag. Haha, okej, då vet ni.

Jag skrev förresten en krönika om att åka tåg när jag satt på tåget. Funderade på om jag inte bara skulle försöka mig på att skicka in den till kupé och se vad de säger. Jag har ju aldrig skickat något någonstans, så kanske är det på tiden?

Idag ska vi gå på en utställning och till ett museum, och sedan ska vi äta middag på en mysig restaurang som ligger vid vattnet. Och för övrigt spöade jag skiten ur Stefan på hans eget fighting-spel. Är jag nöjd? MYCKET.

Om några timmar går tåget till Stockholm.

Tradera ville sig inte, tydligen är det tokpopulärt att åka till Stockholm torsdag kl 06:00. Och alla dagsbiljetter till X2000 var slutsålda. Det är ju helt sjukt. Jag vet att Muse spelar i helgen, men kan det verkligen vara alla Musefans som ockuperar alla tåg?

Hur kan så många människor kunna åka mitt på dagen på en torsdag? Har de inga jobb? Ingen skola? Inget viktigare för sig?

I slutändan blev det ännu ett segt Intercity-tåg. Men för all del, jag är bra på att roa mig själv. Om jag nu bara kunde sluta hänga här vid datorn och packa klart och göra mig iordning istället.

På återseende!

Vilken.Lång.Dag.

Jag fick knappt sova något alls inatt. Gick och la mig vid halv tolv kanske, men kunde inte somna. När jag nästan skulle somna knackar bror Kristoffer på. Jag får gå och öppna dörren, och när jag till slut somnar, vaknar jag av att mamma är matförgiftad och sitter och spyr inne på toaletten.
Ja, det var synd om henne, men jag mår verkligen fysiskt illa av det ljudet. Vaknade ett flertal gånger av detta under de få timmar som blev över innan klockan ringde tio över sju på morgonen.

När jag kom upp var jag så trött att jag var alldeles yr, och mammas kräkande gjorde att jag inte själv mådde så bra heller. Till slut kom jag i alla fall ut ur huset, och ner till tandläkaren som meddelade att jag hade jättefriska tänder. Därefter gymmade jag och hämtade min nya rock, men var lite för trött för att glädjas ordentligt.

Sedan började jag packa för imorgon, och gick tidigare till jobbet för att hinna till skomakaren först och kolla om dragkedjan var lagad på mina stövlar ännu.
Nej det var den inte. Det har tagit på sin höjd tre dagar hos de andra skomakarna, hur kan det ta två VECKOR för just den här? Det är helt sjukt. Och i och med att jag var helt slut kände jag mig inte så lite irriterad. Skulle ju haft med mig dem imorgon.

Och så arbete ovanpå det. Kan säga att jag sällan var så glad som när jag fick låsa och gå hem. Men måste vara vaken till tolv inatt i alla fall och se om man kan få tag på en billig Stockholmsbiljett på Tradera.

Och stackars mamma har legat utslagen i sängen hela dagen. Nej, idag har inte varit någon jättebra dag inte.

Tisdag.

Idag svepte förbi betydligt fortare än gårdagen. Jobba öppningen på gymmet, träna BodyCombat direkt efter. Totte var också med och provade och sedan käkade vi middag med min mamma och såg på How I Met Your Mother. Vad jag älskar den serien! Man blir alltid glad av att se det.

Och sedan var dagen slut. Svara på lite mail och skriva ett inlägg på bloggen och sedan är det dags att sova.

Det är lustigt att man verkligen gillar sådana här dagar. När tiden rasar förbi. Tiden rasar ju förbi för att man har roligt, men varför har man roligt? Jo, för att man är aktiv hela tiden, har inte en död sekund, slipper tänka över livets svårigheter och allt som man stressar över.
Kan bara leka och glädjas med sina vänner och flyta med i livet och nuet.

Minns inte vem det var, men någon sa häromdagen: "Ett skratt förlänger livet, men tiden går fort när man har roligt".
Så man vill att livet ska rusa förbi, för att sedan se tillbaka och sakna de dagar som gått? Är människans naturliga tillstånd missnöje?

Det är märkligt det där. Bäst att inte grubbla för mycket. Jag har haft en superb dag idag i alla fall.

Imorgon blir det tandläkaren (blä), träna, hämta ut min rock (som har kommit!!), och jobba. What will tomorrow bring?

Ny arbetsvecka. Mulet väder. Stela muskler.

Men ny arbetsvecka är ju inte så farligt, jag trivs ju på mitt jobb och ska bara jobba måndag-tisdag-onsdag denna veckan.
Mulet väder, ja det är sånt som händer och något man får ta med en nypa salt. Lite varmare är det ju i alla fall.
Och stela muskler, ja då får man väl helt enkelt kila ner till jobbet och träna bort stelheten då ;).

Köra med positiv attityd idag? Ja vi försöker väl med det! Har vi inte pratat om det här med att om man hela tiden ser livet på ett deprimerande sätt, så är det väl självklart att det blir deprimerande?

Löjligt dock, att det ska vara så svårt att hålla sig positiv! Men tur då i alla fall att man arbetar för det, inte sant?

Efter jag har tränat ska jag nog försöka fortsätta skriva på min "roman". Jag har en känsla av att idag bara kommer svischa förbi.

Jag känner mig nöjd.

Vid halv två gick jag hemifrån. Därefter följde cirka 40 minuters promenad till klätterstället (i slutändan var det bara jag och Filip som kom iväg). Sedan klättrade vi i ungefär en och en halv timma - vilket var jätteroligt! Det blev till att klättra "bouldring" som det heter när man klättrar utan rep, för man var tydligen tvungen att få specialutbildning för repklättringen.

Därefter var jag på gymmet och tränade lite på konditionsmaskinerna och så stretching och en promenad hem ovanpå det. Man kan lugnt säga att jag har gjort mig förtjänt av min middag ikväll :D.

Hoppas ni andra har haft lika fina helger :)!

Det var väldigt vad stiltje det var i bloggvärlden idag!

Betyder detta att alla har ett liv utom jag?? Men jag och Ida hade en jättemysig kväll igår!
Som jag kanske sagt har Ida en bok över "1001 filmer du MÅSTE se innan du dör!". Denna bok försöker vi arbeta oss igenom lite då och då. Man får en mysig filmkväll, plus att man får rekommenderat riktigt bra filmer!

Igår såg vi "De röda skorna", från 1948, och "Pianot" från 1993. Jättebra filmer båda två! Jag kunde absolut förstå varför de hamnat på listan.
Svårt att beskriva exakt vad "De röda skorna" handlar om, men det handlar om balett och drömmar och svartsjuka, kort och gott.
"Pianot" handlar om en stum kvinna vars uttrycksmedel är hennes piano. Hon blir bortgift till en man hon aldrig träffat, som inte orkar frakta hennes piano från stranden när hon anländer. Därefter blir det också en historia om kärlek och svartsjuka.

Sammanlagt blev det fyra och en halv timmas film, men jag var verkligen fångad varenda sekund!

Idag blir det klättring hoppas jag! Om de där slöfockarna jag ska klättra med tar och vaknar snart! Och om de inte har massa specialregler för folk som inte har klättrat inomhusklättring förr :(. På återseende!

Lördag!

Som jag trodde, blev det en låååång dag igår. Men nu är den gjord och då känner man sig alltid lite extra stolt! Sedan blev det afterwork med Totte och teliafolk som jag aldrig träffat. Det hela slutade i en lång diskussion med en kille som var vegan och saft och bulle i den kristna vagnen som står på järntorget.

Jag har aldrig sett den där vagnen förut, men tydligen står den där varje helgkväll och så delar de ut gratis saft och kaffe och bullar. Och folk kommer in och tar lite fika och diskuterar med varandra. Fin idé det där faktiskt.

Idag har det varit roadtrip till Jönköping för att se Bullen ha huvudrollen i en musikal! De var jätteduktiga och det var väldigt roligt att se :). Och så hann vi med en supergod pizza i centrum också.

Och ikväll kommer Ida hit så att vi ska se två filmer från listan över "1001 filmer du måste se innan du dör"! Lika bra att börja i tid så att säga. Och så ska vi baka och äta godis. Mys!

Och imorrn är det klättring som gäller. Härlig helg det här! Synd att det ska gå så fort bara...!

Idag kommer bli en lååång dag.

Här står jag nu på jobbet, där jag har varit sedan klockan elva imorse (ej medräknat att jag var på yoga här dessutom, mellan halv nio och halv tio på morgonen), och här skall jag förbli till klockan nio ikväll då vi stänger. Anledningen är att jag fick jobba dubbelskift, eftersom tjejen som jobbar efter mig inte kunde idag.

Och jag var den enda som anmälde mig som frivillig. Ja vem vill egentligen jobba en fredagkväll? Jag tjänar i alla fall lite extrapengar och får nöjet att känna mig riktigt duktig! Tjejen som jobbar fredagkvällar kommer dock råka ut för samma sak nästa fredag, då jag åker till Stockholm på torsdag!

Var ett tag sedan jag var där nu, och det är inte utan att jag ser fram emot det :).
För övrigt, hör och häpna, så snöar det ute idag! Eller ja, snöblandat regn är det, men ändå! Snö 16:e oktober, det är inte ofta. Jag hoppas det betyder att det blir en riktig ordentlig vinter för en gångs skull, med massor av snö!

Inte för att jag kommer vara hemma dock.

Idag är det BodyCombat igen, och armarna har ännu inte återhämtat sig sedan förra gången. Haha, vi får väl se hur det går idag... Men det är så grymt roligt!

Förresten, jag brukar få ett "daily horoscope" till min mail. Jag kan inte påstå att jag direkt tror på horoskop, men jag tycker de är roliga att läsa. Trots att jag inte precis tror att någon människa kan läsa min framtid i stjärnorna pga att jag är född ett visst datum, så har jag ändå lite högre förväntningar på min dag om det står något roligt i dem. Och står det något tråkigt sänker jag ibland mina förväntningar på dagen.

Brukar någon annan läsa sitt horoskop och bli åtminstone liiite påverkad av vad som står där? Eller är det bara jag som är så tramsig?

Dagens horoskop för mig i alla fall:
"You just can't find the words to express what's going on in your heart -- which is highly unusual for you! It's a good day to take time off to think things through and get yourself put back together."


Jaha. Visst låter det upplyftande?

Jag skrev just till Egoinas Riktiga Mamma en liten kommentar om det här med tid.
Idag är ett strålande exempel. Jag vaknade halv elva och åt lite frukost. Sedan dess har jag knappt gjort något vettigt överhuvudtaget. Trots att det finns massor av saker jag skulle kunna göra, saker som jag alltid vill göra när jag inte har tid. Och nu har jag tiden, men gör det inte ändå.

Jag skulle kunna säga att "från och med nu ska jag skärpa mig och börja använda min tid vettigt" osv. Men jag vet redan att jag inte skulle hålla det löftet, so why bother?

Istället bjuder jag på denna låten, lyssna och njut!

Puh, vilken dag.

Pratade med Stefan idag i alla fall, och hans mamma var nu på väg hem från Norge igen, där lillasyster Josefine bor. Vilket med andra ord betyder att Josefine är kvar på sjukhuset, men faran verkar i alla fall vara över nu. Så det var en definitiv lättnad.

I övrigt känner jag mig förvånad över att klockan verkligen kan ha hunnit bli kvart över åtta! Jag har jobbat hela dagen, och sedan var jag på ett BodyCombat-pass. Det var jätteroligt, men sjukt hårt! Jag är helt darrig och slut i min kropp, särskilt mina armar som inte behöver göra många knop i vanliga fall...

BodyCombat är i alla fall en sammansättning av capoeira, taek-won-do och Kickboxning bland annat. Kort och gott: olika kampsporter. Man slår och sparkar i luften och allt är koreograferat till musik, men man känner sig riktigt rå ändå ;). Och fullkomligt slut efteråt!!

Efter det har jag bara duschat, tagit mig hem och ätit middag, och ändå har klockan hunnit bli så mycket! Man förundras.

Stefans lillasyster är inlagd på sjukhus :(. Hon är tydligen väldigt sjuk och får intensivvård. Usch vad sådant är hemskt. Men nu hade hon tydligen börjat reagera på värktabletterna i alla fall, så jag hoppas hon är på bättringsvägen.

Förutom det har jag haft en jättefin söndag, besöket på Jensens med Jennifer och Malin var jättemysigt. Tråkigt att allt skulle avslutas med denna nyhet.

Håll tummarna för Josefine! Jag har någon slags föreställning om att lyckönskningar till en människa som behöver det, faktiskt gör någon skillnad. I universum och världsalltet och allt det där. Hoppas, hoppas, hoppas hon är bättre redan imorgon! Att hon kan tala sammanhängande igen och om inte får komma hem från sjukhuset, åtminstone inte behöver intensivvård längre!

Det är söndag!
En gång i tiden brukade mina söndagar vara fulla med ångest, eftersom det alltid väntade skola dagen efter. (eller dödligt tråkigt arbete, första och andra året jag sommarjobbade på Vitrolife. Detta året kände jag mig mest tacksam över att få något som upptog det mesta av min tid och gav mig bra betalt). Kändes dock alltid helt okej när man väl var igång på måndagen sedan.

Men denna söndag känns inte så alls! Jag ska förvisso jobba imorgon, men det känns inte så tungt. Idag ska jag först vara duktig, jag ska nämligen ner till gymmet och träna lite. Och därefter är det nog dags att göra sig iordning för att träffa Malin och Jennifer klockan fyra. Vi skall äta på Jensens, som jag aldrig varit på förut, och det skall bli riktigt trevligt.

Och senare på kvällen blir det nog lite efterrätt hemma med familjen på vasaplatsen. Så det blir nog en fin söndag.
Dessutom har jag hittat en låt jag har tänkt på så mycket på senaste, som är så sjukt bra! Till min förvåning upptäckte jag att det var Leonard Cohen som gjort den (vilket känns ganska självklart såhär i efterhand, hans röst är ganska karakteristisk).
Från skivan I'm Your Man: - First We Take Manhattan.

"First, we take Manhattan. And then we take Berlin"

Det är livsfarligt att komma hem från jobbet och bara ta sig "något litet" innan man ska äta riktig mat. Framförallt när man har de godaste flingorna i HELA VÄRLDEN hemma hos sig!

Dessa flingor finns nämligen inte i Sverige, utan är inköpta av mor och far när de var i USA eftersom jag hade önskat det. Det är ren och skär njutning varje gång man får tillfälle att hälla upp en skål med mjölk och dessa flingor! (måste vara mjölk, tillsammans med fil eller yoghurt är det inte ALLS lika gott).



Vem behöver godis när dessa finns?!?!

Puh, så lyckades jag komma in till slut. Blogg.se var extremt segt nu på eftermiddagen/kvällen för mig.

Och som jag trodde, den där tunga känslan, väl en gång ute, skulle lindras en aning. Delvis gick den liksom över lite av sig själv. Sedan är det ibland bara småsaker som behövs för att man ska känna sig bättre igen. Att någon hör av sig och vill ses. Eller att man får prata av sig lite via telefon. Och naturligtvis bloggkommentarer ;).

Det var inte alls något sådant jag hade tänkt skriva om dock. Tänkte egentligen mest berätta om när jag skulle tanka bilen idag och kände mig lite lätt dum i huvudet.

Först fick jag inte upp tankluckan. Men efter mycket om och men insåg jag att bilen alltså inte fick vara låst för att den skulle gå att öppna. Sedan skruvade jag och skruvade åt alla håll och kanter på tanklocket, men det ville inte öppnas! Så jag blev tvungen att fråga en förbipasserande man om han visste hur man skulle göra.
Han gick fram, skruvade lite lätt på locket, och vips så var det av. Jag lovar att den planerade det så!!!!
Han hade lite svårt att hålla sig för skratt, och ja. JAG SKRUVADE FAKTISKT ÅT ANDRA HÅLLET OCKSÅ!!!!

Det var ett härligt morgonpass, och kändes som en bra start på dagen. Men vet inte om jag kommer göra om det, gå upp 05:50 känns bara fel på något vis.

Just nu jobbar jag egentligen, men väntar på att få några adresser skickade. Har varit på lagret, det såg inte så roligt ut :P. Vad kul för mig som skall städa upp alltihop...

I övrigt känner jag mig inte alls bra idag. Alltså, jag är inte sjuk eller något. Jag känner mig bara nere och orkeslös och ensam :(. Gamla tankar och gammal smärta och även fast livet flyter på ganska fint just nu, så känns det inte som att något riktigt kan uppväga den där känslan av att det finns någon som bryr sig om och tänker på dig.
Inte hur bra det än går med jobbet och pengar.

Men jag får väl ta till det gamla ordspråket: "Jag gråter hellre i en bil än på bussen."

Don't worry though, jag är övertygad om att jag snart kommer vara "fit for fight" igen. Jag avskyr bara känslan. Med allt som finns kvar av mitt hjärta.

Nu kom jag precis hem efter att ha jobbat stängning på gymmet. Så duktig jag känner mig!

Morgondagens schema:

07:00 - 07:45: Spinning!
Följt av arbete med Western Union några timmar till. Fyra butiker som aldrig blev besökta, och sedan har jag fått i uppgift att tömma lagret. Så roligt... Men pengar har aldrig varit fel.
När det väl är färdigt ska jag laga mat till mig själv, och sedan lär jag antagligen vara rätt slut efter det.

På fredag jobbar jag dagspasset på gymmet, och därefter har det plötsligt gått och blivit helg igen! Tiden bara springer förbi. Eller spinner, kanske - höhö.

Trots att jag var trött och det var regnrusk och snålblåst så vågade jag mig ut och det blev en riktigt trevlig kväll med folk jag inte träffat på ett tag!

Nu är jag hemma i alla fall och det känns inte helt fel det heller, när man har kämpat sig igenom detta väder. Så när jag kom hem var datorn på och jag tänkte jag skulle kolla igenom lite bloggar för att se om det hänt något nytt. Bland kommentarer på en blogg hittade jag ännu en liten tjej som vill driva med bloggkändisarna och hoppas på att bli något stort inom detta.

Och tragisk som jag kan vara ibland läste jag några inlägg, bara för att inse att jag inte skulle återvända. Dock fann jag ett inlägg där hon pratade om någon som kallas för Dessies "bloggpojkvän" och hon orerade om att han hade hår på bröstet.

Detta fångade faktiskt mitt intresse. Personligen tycker jag att det är lite "omanligt" med killar som saknar hår på bröstet. Känns konstigt att stryka över en slät bröstkorg!
Så till er som läser detta, jag är nyfiken, vill ni att "era" killar ska ha hår på bröstet eller inte?

Uppdatering: "Omanligt" känns som fel ord förresten, och något av en förolämpning mot killar som inte har hår på bröstet. Så menar jag inte. Men jag kommer inte på någon bättre beskrivning. Frågan kvarstår dock!

Andra dagen på jobbet avslutad, och överlag har det gått bra!

Och jag har fått mitt gymkort också, så det är ju trevligt.
I övrigt fick jag alla kontrakt och sådant från langley idag, för som jag inte har nämnt tidigare: Jag har fått jobb för Langley!

Den tolfte december åker jag ner för att jobba som servitris på ett hotell i Flaine, som ligger i Franska Alperna, 15 kilometer från Chamonix. Det känns roligt och nervöst på samma gång. Underbart att få komma iväg, men tråkigt med det som lämnas hemma.

Tyvärr så är det något av en familjeort, vilket jag helst inte ville hamna i. Men det är nog bra, då har jag inte så höga förväntningar vilket gör att jag egentligen bara kan bli positivt överraskad! Hoppas jag får roliga arbetskamrater bara, det är ju sådant som gör hela skillnaden.

Nu är det redan kolmörkt här i Göteborg, och stormar gör det också. Jag har sagt att jag ska följa med två vänner på afterwork ikväll, men plötsligt kände jag mig inte så sugen på att gå ut igen...

Ah, jag känner mig som en god människa! Idag gjorde jag www.godstart.se till min startsida. Vilket innebär att varje gång jag går ut på internet skänks en krona till välgörenhet.
Jag har ingen aning om vem som finansierar det hela, men tydligen är det inte jag. Så det kändes lite som en väldigt enkel och bra grej att göra för välgörenheten.
Passa på att gå in och läsa ni också!

I övrigt är det ännu en dag av strålande väder, den sista på ett tag om man ska tro väderrapporten. Om ca två timmar skall jag befinna mig på jobbet och klara mig alldeles själv för första gången! Jag vet att jag tjatar, men jag har inte så mycket intressantare saker på hjärtat just nu.

Glöm inte kika in på www.godstart.se!

Tack för de fina kommentarerna om mitt skrivande, de gjorde mig jätteglad! :D

Och nu har det hunnit bli söndag kväll, och jag har haft en mycket trevlig helg! Stefan har varit här sedan i fredags och hälsat på, så vi har lagat god mat, promenerat runt i stan i regnet, tittat på bra film och varit uppe vid sjön där blåsten gjorde hela sceneriet väldigt dramatiskt och vackert.

Idag åkte han igen och mor och far kom hem från USA, så det blev en hastig familjemiddag hemma hos pappa också. Tiden går fort!

Imorgon ska jag göra mitt första skift som receptionist på gymmet. Det känns spännande faktiskt. Kan tänka mig att det gör det tills jag stått där i några timmar. Men jag är mest glad att jag faktiskt har ett jobb!
Allt flyter ganska fint just nu, vilket alltid gör mig lite orolig, eftersom det brukar åtföljas av någon dramatisk händelse. Men livet är så, och jag försöker mest att slappna av, flyta med och njuta av den känslan jag har just nu. Känslan av att jag mår bra och att livet är fint!

Okej, så då var det dags att publicera min novell då... Som sagt brukar jag inte skriva noveller, så jag publicerar också ett urdrag från en annan berättelse, på ett helt annat tema.

Novell:

Hon blundade, med handen hårt knuten om det lilla halsbandet som påminde om enklare tid.
Värken i hjärtat, så outhärdlig, så fruktansvärt svår. Hur kan man överleva sådan smärta? När man undrar hur hjärtat kan fortsätta slå, efter att ha blivit krossat i så många tusen oreparerbara delar? När man inte kan andas för den där klumpen i halsen som hindrar allt från att komma in eller ut?
Det enda ljud hon lyckades åstadkomma var något sorts halvkvävt skri medan hon kröp ihop till en allt mindre boll på marken. Ville bara försvinna och bli ett ingenting som inte led mer. Eller ville känna fysisk smärta, ett ton cement som krossade henne. Höra benen knäckas och se blodet flyta. Något konkret, som kunde visa hur varje del av henne kändes. Som kunde lösgöra all den värk hon kände i varenda kroppsdel. Hon ville kunna andas, ville kunna ta ett djupt andetag. Men varje försök blev ett högt, rosslande ljud och förtvivlan tvingade ner luften i stötar. Hur kan något i hela världen göra såhär ont? var det enda hon kunde tänka.
Naglarna skrapade och rev i marken, som om hon gjorde ett halvhjärtat försök att faktiskt gräva ner sig. En kyla som trängde så djupt in i henne att hon aldrig upplevt något liknande.
Hennes förtvivlan gjorde andra människor illa till mods och de skyndade förbi henne där på gatan, som vore hon pestsmittad. En buske var hennes enda allierade, och en gatlykta som tålmodigt kastade sitt gula sken över henne. På avstånd hade de sällskap av månens och stjärnornas kalla ljus som överblickade det hela med ett stillsamt överseende. Alla dessa små människor. All denna förtvivlan.
Hon reste sig på knä och tittade upp mot dem med sina våta kinder och tårfyllda ögon. Måne, du vackra silversken. Där lyser du med din skönhet natt efter natt, men de allra flesta tar dig för givet och stannar inte ens upp för att beundra dig. Bland miljontals stjärnor står du ut, den enda kraftig nog att lysa upp vår väg i allt detta mörker. Men jag ser dig måne, och jag tycker du är det vackraste som finns.
Hon slog armarna om sig själv och låtsades att det fanns någon annan människa i hela världen som ville hålla henne så. Att någon ville kyssa hennes hår och säga att hon var det vackraste i hela världen i dess ögon. Hon önskade så att det fanns något hos henne värt att älska.
Förtvivlan fick tag om henne ännu en gång och hon la sig på marken igen, denna gången alldeles tyst, med blicken tomt stirrande framför sig. Var fanns meningen i allt detta? Hon ville så gärna se det. Ville så gärna se den stora bilden, den krokiga vägen, men hon var alldeles blind. Kunde inte se något annat utom allt mörker. Allt mörker i hela världen som la sig ovanpå henne och krossade hennes själ, utan att låta henne dö.
Och så plötsligt, steg som närmade sig. Inte de undvikande, oroliga steg som dök upp och hastigt avlägsnade sig. Utan trygga, målmedvetna steg som stannade alldeles bredvid henne. Och så plötsligt någon som la sig ner på rygg bredvid henne.
Hon väntade sig att kvinnan skulle säga något, kommentera att hon låg där hon låg och be henne berätta varför. Be henne att öppna sin mun och tvinga ut omöjliga ord. Men hon låg bara alldeles tyst och tittade upp mot stjärnorna.
En stund låg de så. Hon undrade om inte kylan från marken besvärade kvinnan, om inte mörkret gjorde henne ängslig. Undrade varför hon hade lagt sig här bredvid en alldeles främmande människa och inte ens sa något. Undrade vem kvinnan var och varför hon kommit. Hon la sig på rygg och tittade upp mot stjärnorna hon också.
Och så plötsligt, så oväntat att hon nästan ryckte till, öppnade kvinnan sin mun.
"Visst är det vackert att bara ligga såhär och titta upp mot natthimlen?" sa hon.
"Jo... Men det är lite skrämmande." hennes egen röst främmande för henne, efter att inte ha använt den på så länge.
"Hur så?" frågade kvinnan.
"Den svarta evigheten. Allt detta som vi aldrig kommer att förstå, alla frågor om slutet, och vad finns sen, och vidare i all oändlighet."
"Det låter onekligen skrämmande", svarade kvinnan lugnt. "Bäst är nog att inte fråga och undra och älta så mycket, utan bara att njuta av det vi har och komma skall, och se allt det vackra som finns där precis framför oss. Allt annat är slöseri med den korta tid vi har."

---

Urdrag:

Denna morgon steg en blodröd sol över de kala bergen, dess illavarslande sken vittnande om att något ondskefullt hade lösgjort sig från skuggorna och trätt in i denna världen. Djuren kunde förnimma det i världens alla viskningar och höll sig undan från de öppna fälten, vilande i bergens skugga. Inte ens fåglar flög över den ljusblåa vaknande himlen, då de kunde känna att inte heller luftens domäner var säkra.
Dessa varelser klädda i vinröda mantlar och svarta kläder såg ut som mörka änglar - en man och en kvinna. Båda med blek hy, lika slät som ett barns, och vackra drag i ansiktet. Korpsvart hår och stora mörka ögon. De var syskon, och tillhörde de kungliga gardet. Med avsmak betraktade de landskapet som bredde ut sig framför dem. De avskydde den här världen och alla dess invånare. Men tvungna var de att söka igenom alla dess hörn, för att återfinna det som de förlorat...

---

Trevlig helg till er! Jag återkommer på söndag :).

Ännu en vacker men kylig oktoberdag här i Göteborg!

Utanför på gräsmattan bor det två harar. De är så otroligt söta. De är alltid tillsammans och brukar alltid ligga på samma ställe på gräsmattan på morgonen. Det bor ett rådjur här utanför också, som de brukar hänga med ibland.
Ja, det är rena rama Bambi på bakgården hos mamma!

Får hoppas att ingen blir skjuten eller att skogen börjar brinna. Det vore ju tråkigt.

(ähum, bara så det inte sker något missförstånd. Detta är en sann historia, inte novellen jag tänkte publicera senare idag!)

Jag har faktiskt varit duktig!

Jag har städat och diskat och varit på gymmet. Och imorgon är det helg och livet känns riktigt bra och jag har massor av energi, för febern är nog borta nu tror jag :D.

I övrigt har jag dessutom fullföljt mitt uppdrag, jag har skrivit en novell att lägga upp på bloggen!
Nu är det så att jag aldrig brukar skriva noveller, så den är faktiskt skriven enbart för er skull ;). Jag kommer även att lägga upp ett kort urdrag från en av mina andra berättelser, så ni får se vad som ligger lite närmare sådant som jag brukar skriva.

De båda dyker upp här imorgon eftermiddag, för alltid när jag skriver något (utom naturligtvis inlägg på bloggen, de är högst spontana) brukar jag sova på saken och sedan läsa igenom det igen nästa dag, se om jag fortfarande känner mig lika nöjd med texten eller om något ska ändras.

Så nu säger jag godnatt och tack för idag!

Nyfriserad och glad för det!




Jag vet, jag SKA göra något åt röran i bakgrunden!

Det är en fantastisk höstmorgon här i Göteborg!



Och förvånansvärt varmt! Svårt att tro att det redan är första oktober!