Tana

Nähä, inget brev i fredags. En vän från klassen ringde till KI och frågade när de skulle komma och hur det gått för henne. Breven kommer på måndag, och hon hade inte gått vidare.

Usch! Är livrädd för att få samma besked. Men jobbigast är det att bara sitta här och inte veta. Men imorgon får jag TILL SLUT veta.

Idag är det mulet och regnar och jag har ingen energi eller lust med någonting. Det där brevet har helt sugit musten ur mig. Men vi är bjudna på fest idag och jag har redan sagt att jag ska gå. Attans.

Idag faller domen. På fredag den 13:e, det bådar ju gott.
Jag hoppas bara hjärtat hinner få med sig brevet innan han kommer hit till Gävle, där jag är igen och firar mammas födelsedag. Känns jobbigt att sitta och vänta på beskedet onödigt länge...

Hursomhelst firar vi mammas födelsedag idag, fast hon fyller år först på söndag.

Vet inte om någon minns inlägget jag gjorde om ett konstigt nummer som skickade erbjudanden om modelljobb och sådant. Ville bara passa på att tacka statist.se för att de tittade in och berättade att det i alla fall inte var dem som skickade.
Och till Damon om du tittar in här igen så fick jag också det där att de erbjöd mig 25000 kr, vilket är fjärde sms:et från nummer 72672. Svarade inte på det heller och har fortfarande inte fått reda på vad det skulle kunna vara för några som skickar.

---

Annars idag har det varit ytterligare en underbar dag med massor av sol. Nu håller jag och hjärtat på och tillagar meze till kvällsmat. Fortfarande inget svar från Karolinska ännu!

Det har varit en härlig dag av sol och värme. Sprang 5 km på 30 min, vilket ju är en försämring från i torsdags, MEN nu hade jag ju inte min peppningscoach OCH det var mitt på dagen och väldigt varmt, så jag känner mig ändå ganska nöjd.

Och förutom det har vi bara solat och spelat spel. Men smolken i mjölken är fortfarande det där beskedet. Jag hoppas i alla fall de förstår att vi alla sitter och biter på våra naglar över det här, och skickar brevet mitt i veckan istället för på fredag den här gången!

Jag vet inte om ni vet, eller jag kan förklara, exakt hur jobbigt det är att sitta och vänta på ett besked som man av hela sitt hjärta önskar ska vara positivt, men som man måste försöka stålsätta sig att det kommer vara negativt, eftersom sannolikheten säger att man har en sådan liten procents chans att få det positiva istället för det negativa.

Samtidigt har man ju lika stor chans som alla andra. Och därför hoppas man, in i det sista, att man ska få det positiva beskedet. Men det gör vi ju allihopa.

Känner mig sjukt nöjd med mig själv efter att ha sprungit ca 7 km på rekordtid! (För mig alltså). 7 km på ca 40 min innebär alltså strax under sex minuter per kilometer. Helt klart bättre än jag sprungit på tidigare! Kunde nog inte ha gått utan min personliga, outtröttliga peppningscoach Matilda! Känner mig taggad för vårruset om bara några veckor!

Ibland går tiden så fort att man inte riktigt vet var den tar vägen.

Det är redan onsdag. Igår gjorde jag förhoppningsvis sista tentan i fysik B (beroende på om jag måste göra omtenta eller inte). Om jag har klarat tentan eller inte, beror helt på hur han rättar. Jag håller mina tummar så hårt det går!

I min tentapluggsritual kom en liten störning, då mamma på söndag kväll ringde upp och bad mig hämta henne i Göteborg efter hennes knäoperation i torsdags. Så i måndags tog jag kvart över nio-tåget till Göteborg och var framme strax efter tolv.
Tjugo över två kom vi iväg från sjukhuset och tjugo över sex hamnade vi mitt i rusningstrafiken i Stockholm. (jag kanske bör förtydliga att mamma skulle skjutsas till mormor som bor i Gävle). Eftersom Stockholmarna uppenbarligen hyser agg mot att sätta upp skyltar så att man kan navigera i tid och byta fil när man behöver det, hamnade vi naturligtvis fel och spenderade så närmare en timma med att stå still i trafiken och försöka hitta tillbaka till den norrgående E4:an.

Halv nio var vi framme hos mormor, och jag kände måttligt för att kasta mig i bilen och köra tillbaka till Stockholm då, samt parkera bilen hos Stefans föräldrar och ta tåget hem. Så jag sov över hos mormor och åkte tjugo i sju på morgonen för att hinna till min tenta som började nio.

Åtta på morgonen var jag i Stockholm, men därefter gick det utför. Tio i nio stod jag fortfarande stilla en bit ifrån universitetet medan snöstormen var i full gång utanför bilen och paniken växte inombords.

Tio minuter sen till tentan anlände jag andfådd till salen och tentavakterna gav mig en förebrående blick. Men jag skrev tentan och spenderade resten av gårdagen med att befinna mig i någon slags dvala.

Nu är det onsdag och jag har börjat min sista kurs för basåret. Ca tre veckor till och sedan är jag färdig. Efter det är jag redo att börja min "riktiga" utbildning. Känns skönt!!

Idag fyller förresten min kära bror Johan år, så jag petar in ett litet grattis till honom också :).

Såå, jag och Stefan firade den kanske mest stillsamma valborg jag firat på flera år, med grill hemma hos hans föräldrar och några glas vin.

Tjugo i tolv tog vi tåget tillbaka in mot stan, och den var proppfull av högljudda ungdomar med dimmiga blickar på väg för att festa vidare. Plötsligt kände jag mig gammal där jag stod nästintill spiknykter och bara längtade efter att komma hem till sängen. När vi klev av tunnelbanan hemma hos oss fick vi plötsligt syn på tre tjejer där en låg på bänken och kräktes, en låg böjd över henne och den tredje stod och uppgivet såg på.
"De där har det inte kul", tänkte jag. Men sen slog mig tanken att de hade hamnat i en situation de inte kunde hantera och vi bestämde oss för att fråga om de behövde hjälp.
"JA!" utbrast både tjejen som stod upp och hon som försökte hålla undan den kräkande tjejens hår, lättat.
Det visade sig att alla tre kom från Göteborg egentligen. Så inga föräldrar kunde ringas. Och de var inte gamla, bara femton-sexton år. Hur de fått tag på sprit var oklart, men tjejen på bänken hade i alla fall druckit en hel flaska vodka med Red Bull.

Jag mindes plötsligt väldigt väl en kväll för närmare fem år sedan, då en vän till mig också hade druckit en flaska vodka med Red bull och sedan börjat kräkas okontrollerat. Den kvällen slutade med att vi ringde ambulansen, och vi fick senare veta att han fått andningsuppehåll på sjukhuset och de fått återuppliva honom. Hade vi INTE ringt ambulansen då, hade han inte levt idag. Och på sjukhuset berättade de att just Red Bull var en otroligt livsfarlig kombination med alkohol.
Jag berättade för tjejerna att jag hade en vän som nästan dött på samma sätt, och jag tyckte de borde ringa ambulansen. Alla tjejerna började gråta ännu mer och hon som stod upp ville ringa men hon som satt med den tredje ville absolut inte att någon skulle ringa till någon. Och hon sa till tjejen som stod upp att om hon ringde skulle "ingen någonsin förlåta henne" och vi fick inte heller ringa. Hon tvingade sin kompis att stänga av sin mobil och försökte hälla vatten som de köpt i sin kompis mun.
Jag försökte förklara att de som kom inte skulle skälla ut dem eller göra något de inte ville, bara ta hand om dem och att om det hände något skulle hon aldrig förlåta sig själv. Men icke.

Tjejen på bänken vände sig mot sin kompis igen och hon som stod upp visste fortfarande inte vad som skulle göras. De kunde inte ta sig någonstans eftersom de inte hade några pengar och hon som kräktes kunde ju inte ens sätta sig upp. Den som de bodde hos skulle "dessutom mörda dem om en av dem låg och spydde". Trevlig kille.

Till slut sa vi till henne att vi skulle prata med spärrvakterna eftersom de var vuxna och kanske kunde de komma ner och prata. Hon nickade tacksamt. Förvisso sa vi till spärrvakterna (som verkade bry sig måttligt), men så fort vi gått runt hörnet ringde vi polisen och berättade hur det låg till. Killen i växeln sa att de "skulle rätta till det", och jag hoppas att de kom snabbt och var snälla mot tjejerna.

Antagligen förstod de att det var vi som ringde och kanske svor de lite över oss, men jag hoppas att de en dag förstår vad som kunde ha hänt tre fulla småtjejer ensamma i en storstad.

Vad jag inte förstår är två saker. Hur kan man låta sina femtonåringar åka själva till Stockholm över valborg? Det måste man ju förstå att något kommer hända! Samt alla enorma mängder av ungdomar, gamla och medelålders människor som såg dessa tre tjejer med sminket rinnande, och inte stannade och frågade om de behövde hjälp. Ungdomarna, okej, det är inte alltid man tänker så långt. Men alla vuxna?

Jag hoppas allt gick bra, och jag är glad att vi faktiskt var en av dem som stannade upp, och inte bara gick förbi.

Imorgon är det valborg, men tyvärr har jag inget särskilt inplanerat...
Önskar man vore nere i Göteborg för att titta på kortegen och antagligen skulle vi ha grillat hela gänget, eller i alla fall hittat på något roligt tillsammans.

Tyvärr har jag ju den där fysiktentan på tisdag, och skulle jag ha åkt ner till Göteborg nu hade ingenting blivit gjort. Så istället får jag och mitt hjärta roa oss själva, kanske grilla och ta ett glas vin. Inte helt dumt det heller.

Mammas knäoperation har i alla fall gått bra, vilket känns skönt! Springandet går bra och det är fortfarande fint väder och ganska varmt, även om det från och med nu skulle bli kallt en vecka framöver.

Men sedan ska det bli varmt igen! Och lagom till dess blir jag klar med hela fysik B, och inte veckan som kommer, men den efter det får jag veta hur det gick på det där testet jag gjorde! Pirrigt.

Sura godisar i påskägget har gett mig frätskador på tungan, men det är sånt som hör påsken till!

Nu är firandet tyvärr över, men livet måste ju gå vidare. Har i alla fall haft en helt superb påsk uppe i Gävle. Det har varit sol och över tjugo grader varje dag, så löven och blommor har slagit ut, och jag har blivit brun!

Hemma hos mormor har tiden verkligen stått stilla och de typiska Gävlesysslorna har utförts med bravur. Långpromenader med Emma (hunden), utflykt till havet, tillräckligt med kaffe, kaka och tårta för att utfodra en halv nation, springtur på I-14, deckarserie på TV, kortspel och krockett, solning på altanen och massor av prat och skratt.

Men igår kväll kom vi åter till Stockholm. Värmeböljan går mot sitt slut, imorgon ska jag jobba, på torsdag har jag en lång skoldag och nästa vecka har jag fysiktenta.

Nu ligger jag hemma hos mormor i Gävle och snart är det dags att sova :).

Har haft en jättebra dag med massor av sol och värme och jag hoppas det ska vara lika härligt imorgon! Dessutom ringde de från Vitrolife idag och jag kommer få jobba mycket i sommar, vilket känns super! Ytterligare så kollade jag in min deklaration idag - mycket pengar tillbaka på skatten!!!

Så livet känns trevligt, kort och gott.

Jag var så himla duktig igår och skrev mina labbrapporter, så nu har jag INGET som ligger och drar efter mig.
Det känns så otroligt skönt, som att man äntligen kan pusta en liten stund, för första gången sedan jag började på utbildningen!
Dessutom innebär det att jag får en del riktig ledighet i påsk, yay! Förutom lite tentaplugg.

Så idag ska jag bara njuta av att jag faktiskt inte har en enda sak som jag MÅSTE göra, men skjutit upp!

Det är ännu en dag med strålande sol och värme! Älskar dessa dagar som nu är!

På torsdag är planen att jag ska ta tåget till mormor, där mamma också är, och så ska vi fira påsken tillsammans. Ska bli mysigt! Särskilt med all gratismat som det innebär ;). Tänk vad man lär sig uppskatta sådant när man inte bor hemma längre!

Hur ska ni fira påsk?

Nu var intagningsprovet gjort!

Jag har ingen aning om hur det gick förrän om fyra veckor, men det är bara att hålla alla tummar och hoppas!!
Idag är det strålande sol och varmt och skönt ute, så jag ska passa på och ta en lång springtur. Efter det är det plugg som gäller!
Imorgon har jag nämligen tenta 2 i kemi B!

Efter det är det tre dagar med fysik, och sedan blir det lite påsklov för mig också. Och igår passade jag och Stefan på att ta första kvällen på uteservering, för i år. Superhärligt!  Livet känns bra idag!

En liten tillbakagång i våren här, både mulet och ganska kyligt.

Känns helt otroligt att det var IGÅR jag gick och svettades med uppknäppt jacka på soliga gator. Men jag hoppas det återkommer snart! Trots allt har buskarna börjat knoppas och jag väntar ivrigt på att allt det gröna och färgglada ska börja titta fram ur sin vinterdvala.

Jag gjorde min insats för att heja på våren genom att springa hem från Alba Nova idag. Det är inte särskilt långt, ca 2.5 km, kanske lite längre. Men jag behöver framförallt lära mig andas ordentligt när jag springer. Löpning är verkligen annorlunda från all annan typ av träning!

Nu är det dock bara en och en halv månad kvar tills jag ska springa vårruset som är 5 km, och alltså är det dags att våren börjar ta sitt jobb på allvar och det blir lite varmt så man får lust att vara ute och springa!

Är i alla fall nöjd med dagens insats!

Min pojk har lämnat mig hemma ensam för en kväll och först blev jag nästan lite rådvill. Hur skulle det nu bli med Vem vet mest? Och Mästarnas mästare?

Men jag har funnit mig snabbt. Best of David Bowie går på för fullt i vardagsrummet och när jag skrivit klart min labbrapport ska jag måndagslyxa lite med ett glas vin som är kvar från i helgen och Sex and the City-filmen som jag är typ den enda kvinna som inte har sett.

Dessutom är lägenheten alldeles nystädad och ren sedan jag och Stefan gjorde ett rejält ryck igår då hela lägenheten såg förjävlig ut när vi vaknade igår morse.

I övrigt fick jag möjligheten att jobba lite i fredags, med att köra en liten lastbil med fyra pall smör fram och tillbaka till Jönköping. Värre jobb kan man ha!
När jag kom hem låg ett brev från KI och väntade på mig. Jag är välkommen till begåvningstest och levnadsbeskrivning på lördag!!!

Nervös? Ja. Men superglad att jag i alla fall har fått chansen att försöka!

En mulen onsdagmorgon och jag har saker att ta itu med, men orkar inte riktigt med...

En sak som jag definitivt ska göra idag är att köpa nya byxor i alla fall! Alla mina har gått sönder på ett besvärligt sätt. Tydligen är torktumlaren boven. Tre olika människor informerade mig plötsligt på samma vecka att man inte ska ha annat än underkläder och lakan i torktumlaren. Kunde vart bra med den informationen lite tidigare! Men nu vet jag i alla fall...

Sist jag var ute och tittade var det något av en besvikelse dock. Inte det att det inte fanns några fina byxor, bara inga som passar mig!
Varför fortsätter man att enbart designa byxor för kvinnor som saknar höfter? Så vitt jag vet är det vanligare att man har lite höfter (eftersom vi ska föda barn och sådant...) än att man är helt rak.

Det är inte så jätteroligt att antingen ha byxor som passar över höfterna men hänger som trasor överallt annars, eller klämma sig i något där byxorna skär in i höftbenen.

Hjälp vad jag längtar till kjol och klänningstiden!!! DÅ ska man plötsligt ha lite höfter!

Okej, de flesta av oss ser inte ut som Salma Hayek. Men det är i alla fall en kvinna som vågar visa att det är okej med lite höfter!! Var köper hon sina byxor tro?

Så var det gjort för fjärde gången. En hel lördag fylld av tester.

Jag fick 20 av 22 rätt på matten. 18 av 20 på både svenskan och engelskan. 32 av 40 på ordförståelsen.
Och så kom då kartorna och tabellerna. Jag hann klart med 10 av 20, resten fick jag gissa på. Och jag gissade inte rätt på en enda. Åtta rätt på det provet. Och hela snittet för hela dagen gick i botten.
1.6, två poäng från 1.7, precis som förra våren.

Besviken? Ja.

Min oförmåga att kunna stressa igenom statistik och kartor betyder att jag inte kan komma in på linjer som inte har ett dugg med att läsa statistik att göra.

Jag tycker det är lite orättvist faktiskt. Men det är väl bara att göra om det hela till hösten, för femte gången.

Så var det dags igen, för en av årets mest ångestframkallande dagar...

Jag pratar såklart om högskoleprovet! Imorgon, har jag hört, ska runt 70 000 människor sätta sig vid skolbänken och se om de har en chans att komma in på sin drömutbildning (eller i mångas fall, bara testa hur det går). Jag är en av dem, och jag genomlider detta för fjärde gången.

Skam den som ger sig! Men jag känner mig för första gången inte oerhört stressad över imorgon. Det får gå som det går. Trots allt finns möjligheten att göra provet i höst också. Det kommer förstås vara helt ändrat vid det laget, men ärligt talat tror jag det kommer bli lättare då.

Och sen kan jag göra om det till våren nästa år. Och hösten därpå. Och våren därpå.

Det är förstås inget jag vill, om inte det framgick.

Bror Johan ringde mig idag och berättade att han till slut fått en diagnos på alla sina besvär, vilka är många och svåra. Systemisk Mastocytos heter det och är väldigt ovanligt. För det mesta är det helt ofarligt också, men i just hans fall förstärker det hans allergier och försätter honom i anafylaktisk chock om han inte är försiktig.
Det är en kronisk sjukdom och inget botemedel finns. Än.

Den milda varianten av sjukdomen är kliande utslag på huden som orsakar pigmentförändringar. Låter misstänkt likt det som jag och min äldsta bror har problem med... Så antagligen får vi gå och testa oss för samma sjukdom också.

På mastocytos.se kunde man läsa om sjukdomen, men jag var lite besviken på informationen. Det stod att i den allvarliga varianten kunde det förkorta livslängden. Men inget mer. Inget om vad den angriper eller varför.

Genom en sida för läkare och sjuksköterskor fick jag veta lite mer om eventuella följder och vad som orsakade sjukdomen, vilket är en mutation, inte helt oväntat, på den långa armen av kromosom 4. Men om man har lokaliserat genen borde man väl kunna göra något åt det hela? Nej, det är bara att hoppas att jag kommer in på läkarlinjen så jag kan lösa det här själv...!