Tana

Haha, det är samma sak varje gång jag är borta. Då passar mamma på att hoppa in i mitt rum och sova i min säng istället. Man kan tydligt se små bevis på det. Rummet är lite uppstädat. Sängen är nästan bäddad. Ett glas vatten vid sängen.

Nu är det dock inte så att mamma saknar mig så otroligt när jag är borta att hon måste sova i min säng, utan det är helt enkelt att mitt rum är betydligt skönare. Det ligger mot innergården istället för ut mot gatan, så det är mycket tystare, och det är stort, så det är också svalare. Och min säng är inte dum att sova i, vill jag lova!
Men jag tycker ändå det är ganska gulligt, och det faktum att hon gav lägenhetens bästa rum till mig tycker jag är ett tydligt bevis på att hon tycker om att ha mig hemma.

Jo hon har sina egenheter och kan verkligen driva mig till vansinne när hon vill det, vilket det är väldigt få människor som kan. Men hon är en sån där mamma som man ska vara innerligt glad att man har :)!

På tal om rummet är jag ganska färdig med renoverandet för tillfället. Ska lägga upp bilder någon dag.

Godnatt!

En seg måndag här i Göteborg.

Har brutalt ont i skuldrorna av någon anledning och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.
I övrigt har jag fått lite inspiration till en ny story... Bara att jag inte riktigt får fram den där superkänslan som jag annars ofta har när jag ska skriva något.

Jag tror inte jag har tappat det, bara att jag inte kommer på en story som tilltalar mig tillräckligt mycket just för tillfället. Jag funderar på att bara skriva och skriva, hoppas att jag kommer in i det och så får jag redigera om några veckor när jag kan läsa det och se att: "tja, det här var ju inte så brilliant".

I övrigt är jag lite sugen på att måla också. Funderar på om jag skulle ta och köpa lite nytt papper, för mitt gamla som var så bra, är tyvärr slut. Ja, jag tror jag satsar på det. Det rycker lite i kreativitets-genen idag känner jag. Och det var ett litet tag sedan det gjorde det så jag vill passa på att utnyttja det.

Det känns som att den här veckan är något annorlunda. Jag vet inte. Får någon annan någonsin den känslan? Att man är någonstans "mitt emellan". Som att man står vid vägskälet.
Man vet att vägen delar sig. Kanske har man nästa vecka slagit in på en av vägarna. Bestämt sig för att dit ska man. Men denna veckan står man bara och tittar på de båda och vet inte riktigt hur det hela var tänkt att bli.
Där är jag nu.

Jag är hemma igen nu.

Hade det hur bra som helst i Stockholm! Det var verkligen rätt beslut att åka dit.
Känns som att jag precis kommit hem från en liten mini-semester med förnyade krafter.

Onsdagen bara spann vidare på samma sköna sätt, var i god tid till tåget, fick veta att jag fått ett två-veckorsjobb i Malmö som kommer ge mig en trevlig och välbehövlig liten summa pengar. Sedan ringde Stefan och hörde om jag ville följa med ut med honom och några vänner, så efter lite förfest hemma hos honom gick vi till La Habanna, en salsaklubb på Östermalm.

Jag fick lite användning för min spanska för en gångs skull, för stället var packat med kubaner och det blev en kväll av mojitos och härliga diskussioner.
Torsdag åt vi sushi på förmiddagen och såg Inglorious Basterds på bio, på kvällen. Den var riktigt bra, dock inte så typisk Tarantino tyckte jag. Utom brutaliteten, men den var ändå lite mer seriös än hans tidigare.

Fredag hade min gudmor en tre-rätters-middag hemma för mig, Helena, Maria och Susanne. Det var jättegott, chévre med balsamvinäger och fikonmarmelad till förrätt, lax och potatis med sparris och sås till huvudrätt och kladdkaka till efterrätt. Trodde väl nästan jag skulle spricka fram emot slutet. 

Och så var jag och Helena ute på klubb efteråt, dock hade jag råkat få i mig valnötter, vilket jag uppenbarligen inte tål, så jag mådde inte jättebra :(. Men vi hade trevligt i alla fall :).

Lördag spenderade jag med Stefan igen. Vi har verkligen enkelt för att umgås, upptäckte vi. Så vi var inne i stan en sväng, sedan åt vi lite mat tillsammans, hade en trevlig kväll hemma hos kompisar till honom och sedan åkte jag hem strax efter elva imorse.

Jag känner att jag har ett hyfsat stort sömnunderskott. Men i övrigt är jag pigg och glad, med en viss önskan att livet jämt kunde vara så enkelt och flytande som det har varit under mina dagar i hufvudstaden! Stockholm fortsätter vara ett ställe jag kan återkomma till och glädjas.

Men som ännu en av de där viktiga insikterna man redan vet om att man har: om varje dag var så enkel och problemfri, skulle livet inte vara något speciellt, och man skulle inte veta om vad glädje var.

Som Stefan skulle säga. Lev i nuet. Life is good.

Idag åker jag till Stockholm!

Och jag lyckades vinna biljetten alldeles själv, på Tradera. Vad stolt jag kände mig över mig själv. Och jag lyckades få den för bara 35 :-! Göteborg-Stockholm med X2000 för 35 kronor. Fullt överkomligt pris! Billigare än att åka nattbuss/tåg med västtrafik genom Göteborg. Det ni!

Och sedan jag vann biljetten har allt liksom bara flutit på med allt jag skulle fixa innan, min packning, och solen skiner till och med :). Så det känns som att världen hälsar mig att jag gör rätt. Jag hoppas jag gör rätt.

Jag kommer fram 19:10 och där kommer gudmor och hämtar mig på stationen. Det känns skönt att någon möter mig där. Så bär det av igen. Mot huvudstaden och nya äventyr!

Det är tisdag den 25:e idag, vilket innebar lön.

En annan sak det innebär är att imorgon blev jag singel för exakt två månader sedan. Liksom jag för exakt sju månader sedan blev tillsammans med en kille jag hade fått för mig att jag skulle spendera resten av mitt liv med. Ja, så kär var jag, men varför skulle man vara tillsammans med någon som man inte trodde det kunde vara så med?

Nu visade det ju sig att det inte var så. Och på dessa sju månader känner jag att jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, andra människor och livet i allmänhet. Jag är tacksam för mina lärdomar. Jag har en helt annan insikt idag än vad jag hade bara för två månader sedan.

Att jag och Johan gick skiljda vägar var rätt beslut. Jag var inte mig själv tillsammans med honom, jag var en viljelös och tanklös tjej som inte ville mer av livet än att följa honom vart han än gick. Jag hade blivit varnad för den känslan tidigare, men först nu har varningen gått fram på riktigt. Jag säger inte att man inte ska älska, bara att inte förlora sig själv.

Jag önskar bara att han inte hade gjort det på ett så otroligt elakt sätt. Och att jag inte hade förlorat min bästa vän. Allt det där intima, klart jag saknar det, men det kan återskapas med någon annan. Det som inte kan återskapas är vårat sätt att prata med varandra, våran kommunikation, våra skratt. Jag saknar det så otroligt.

Men redan för ett bra tag sedan satte jag två månader som någon slags gräns. 60 dagar av outsäglig sorg för att ha förlorat någon jag älskade så mycket. Jag säger inte att jag inte kommer sakna honom igen. Det finns en tomrum i mitt hjärta som finns bara för honom. Han har satt ett fruktansvärt spår i mig. Men härifrån finns bara framtiden. Förr var förr, nu är nu. Mitt hjärta är starkare nu, min syn så mycket klarare.

Förtvivlan försvinn, du är inte välkommen här. Jag är inte skapad att förtvivla. Jag är skapad att leva.

Det är lustigt hur det ibland känns som att min känsla alltid har varit nästan densamma. Som att jag inte gör annat än deppar över ännu en kille som inte levde upp till mina förväntningar.
Jag har en liten bok där jag skriver upp dikter. Jag skriver inte dikter så väldigt ofta, så på flera år finns det ännu ledigt papper kvar att skriva på.
Så jag tittade igenom min lilla bok, och här är en liten dikt skriven 2006. Jag minns faktiskt inte ens vem jag skrev den till.

Om jag finner en utväg,
vill du veta den då?
Om jag skrattar och ler,
ser du mig då?
Om jag gråter och skriker,
bryr du dig alls?
Om jag slutar att bry mig,
blir du lycklig då?
Om jag bara försvinner,
ska det vara så?
Men jag är ju bara lycklig,
när jag ser dig.
Spelar det någon roll?
Jag kan ändå aldrig nå dig?


En liten gnutta bättre blir det kanske, dag för dag för dag. Som vanligt handlar det bara om... tid.

Alltså... jag har en stalker. På riktigt.

För massor av år sedan, vi pratar alltså ca fyra år sedan, gick jag med på en sida som heter vimusiker.se  . Jag hade flera vänner som var med, som därigenom letade efter band eller bandmedlemmar. Så jag gick med och skrev en annons om att jag var gitarrist/sångare och undrade om det fanns någon som behövde en till medlem i bandet.

En kille som hette Andreas hörde av sig. Via mail naturligtvis. Och det bestämdes att vi skulle ses och jag skulle göra audition. Så jag åkte till deras replokal, och möttes av Andreas. Och bara Andreas.
 "Jaha, ska inte resten av bandet vara med?"
 "Nej, det blir bara vi." Bara där borde jag ha vänt och sprungit åt andra hållet. Men jag följde med ner i replokalen, jag spelade lite av min musik, han spelade lite av sin. Som ärligt talat var skitdålig. Så jag bestämde mig för att det här nog inte var någonting för mig trots allt.

När jag gick följde han med mig till busshållsplatsen och stod och väntade med mig tills spårvagnen kom, helt onödigt. Och sa plötsligt att han tyckte jag var lik Hilary Duff. VA?! Vad kom det ifrån? Killen var 26 år då, så han måste närma sig de trettio nu. VARFÖR vet han vem Hilary Duff är?!

Senare la han till mig på msn. Inte för att prata om bandet eller så, utan bara för att prata med mig. Därefter blev det till att fråga om vi skulle hitta på något, gå och ta en öl eller så. Jag gav ett vänligt men uppenbart: "nej tack." men han gav inte upp. Och han bjöd mig på spelning efter spelning med hans band, som jag inte hade den minsta lust att se.

Och vid något tillfälle frågade han mig om jag brukade röka hasch. "Nej, och nej jag vill inte följa med dig till något skumt café på en bakgata i Göteborg, som han pratade om, och prova!" Men man blev äldre, och jag slutade sitta vid msn. Alltså var jag av med honom. Trodde jag. Den här killen har jag alltså inte pratat med en enda gång på över ett år tror jag. Jag har träffat honom en gång i en halvtimma. och när vi pratade brukade vi inte prata ofta eller länge.

Men nu har han hittat mig på facebook! Hur FAN hittade han mig och hur vet han vad jag heter i efternamn?!?! Behöver jag tillägga att jag inte kommer acceptera honom som min vän?

En ny måndag.

Jag känner mig fast. Vecka efter vecka passerar, men det händer inget nytt.
Nu är det ju bara jag som är otålig, det vet jag. Det var ju bara i förra veckan jag var på intervju. Men jag kan inte hjälpa att tänka: "tänk om det inte blir något av det alls, vad gör jag då?" Jag vet att min plan i så fall är att åka till Norge. Men jag känner mig inte alls taggad att sätta den planen i verket just nu.

Imorgon är det löning i alla fall, tack och lov. Usch vilken svacka jag har hamnat i. Jag tror att det är för att jag tänkt åka till Stockholm nu över helgen. För jag vet vad en helg i Stockholm innebar förut. Att du skulle stå och vänta på mig. Och det kommer otvivelaktigt bli en jobbig upplevelse för mig. Men jag känner att jag måste åka dit, för min skull.

Jag tycker om staden och de som bor där. Och jag vill inte att allt ska förknippas med dig. Vill skapa nya minnen där. Vill kunna höra talas om vår huvudstad och känna glädje igen. Jag önskar att jag inte åkte ensam. Det kommer bli mycket tankar på tåget. Men när jag kommer fram finns det andra människor att träffa. Det är jag glad för.

Jag vet inte vad det är för fel på mig idag.

Liksom jag skrev för ett par veckor sedan, är det som att när jag mår bra ett litet tag, så måste sorgen ta igen det.
Jag har inte känt mig alls glad och pigg idag. Allt känns hopplöst och ensamt. Jag saknar så mycket att ringa till dig och bli tröstad av dig. Höra dig redogöra för vad du skulle ha gjort om jag varit hos dig.

Men nu kan jag inte ringa till dig. Jag kan aldrig mer ringa till dig. Och ingen annan kan ge sådan tröst. Så här är jag dömd att sitta, hoppas att det försvinner snart, och veta att för dig spelar det ingen roll. Du går runt därhemma och känner dig på samma sätt som alltid. Kanske vaknade du inte ens upp ensam imorse?

Varför får världen vara såhär?

Sålänge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när
du stack ett hål i min kevlarsjäl
och så blev du mitt sår
och jag blöder ihjäl

Jag vet inte hur jag ska göra med min "Santana-vägg"



Såhär är det nämligen.
Det var tidigt bestämt att jag skulle få en ponny, om jag ville det tillräckligt mycket när jag nått en viss ålder. Vi hade en under en kort tid, men som blev halt. Veterinären berättade att han alltid haft felet, bara att hältan inte hade brutit ut och att han nu aldrig skulle bli helt frisk. Ägarna tog tillbaka honom så han kunde gå på deras gård.

Det var hemskt. Mamma skulle köpa en ny ponny till mig, men det kändes som att jag svek den förra. Så vi letade igen. En dag var det en annons i tidningen. Två ponnyer i Ulricehamn. Vi åkte dit. Ponnyerna hade blivit importerade från Danmark två dagar innan. Vi skulle titta på Santana först. Han var snäll och lätthanterlig. Dottern skulle visa honom i paddocken. Hon kunde inte rida, hon bara skumpade runt på ryggen på honom. Jag fick prova honom, och jag tyckte om honom. Handlaren erbjöd sig att transportera honom till vårat stall. Undra på det.

I efterhand förstod vi att Santana nog var ganska drogad den dagen. Ponnyn vi fick hem var nämligen fullkomligt vild, rädd för allt och alla, framförallt män, och man fick för allt i världen inte röra vid hans huvud. Kom man i närheten så ryggade han tillbaka, eller stegrade sig. Man kunde inte hålla ett ridspö i handen för han fick någon sorts ångest. Så jag gjorde inte det. Han hade inte en muskel på kroppen. Han var knappt utbildad. Det var nästintill att jag fick rida in honom.

Mamma frågade många gånger om vi skulle köpa en annan ponny. Hon märkte ju att jag i början var rädd för honom, eftersom han slängde av mig och gjorde mig illa i sina flyktförsök. Men jag vägrade. Santana var min och skulle så förbli. Mina tränare trodde inte på att det skulle bli någonting av honom, och att han var alldeles för svår för mig. Jag brydde mig inte om dem. Han kastade in mig i hinder efter hinder, trampade mig på fötterna, smalbenen, krossade mitt nyckelben. Men vem som helst kunde ju se att det här var en rädd liten häst som någon hade gjort väldigt illa.

Det tog månader innan han började lita på oss. Sakta men säkert märktes det en förändring. Jag fick klappa honom på huvudet och pussa honom på mulen. Fick borsta honom länge utan att han höll på att riva ner stallgången. Han fick muskler och lärde sig massor av nya saker. Hans självförtroende växte. Vi hoppade allt högre hinder. Började tävla både hoppning och dressyr. Han var trygg och glad.

Jag är så oerhört stolt över varenda rosett som hänger på min vägg. De är förvärvade med blod, svett och tårar.
Min lilla ponny, utan en muskel, rädd och ensam som det aldrig skulle bli något av. Men här hänger de, alla rosetterna som han fick, för att han var snabbare och var bättre dresserad än de andras ponnyer för 80-100 000 kronor. Han var finast av alla, men han behövde bara lite tid och kärlek. Som alla vi andra.

Men väggen. Jag är jättestolt som sagt, men hur länge ska jag ha massor av hästrosetter på min vägg? Jag har ju alla minnena kvar, och fotografier. Jag behöver dem inte för att påminna mig varje dag. Och estetiken blir inte så snygg. Och han är inte död, han bor bara hos en annan liten tjej nuförtiden.

Är det dags att ta ner sakerna och förvara dem i en låda istället?



Min rufsiga Santana, första sommaren

Det är dåligt väder idag :(.

Och nu känns allt lite ostabilt, grått och trist. Åh, det är så mycket jag vill göra, och så ska det envisas med att ligga i framtiden, och inte vara nu! Framförallt vill jag veta om jag kommer dit jag vill eller inte.
För ju tidigare jag vet, desto tidigare kan jag arbeta för att ta mig dit jag vill. Det hade bara varit så mycket lättare om allt kunde lösa sig med det här.

Förresten, igår, glömde jag ju berätta, så gick jag hem efter min intervju. Och så går jag förbi en kille, och jag tror faktiskt han försökte ragga på mig. När jag gick förbi. Han såg ändå bra ut, så det är nästan så att jag ångrar att jag inte i alla fall stannade till och pratade en liten stund, för att ta reda på om det var något speciellt han ville. När nu han hade tagit kontakt med mig först. Det var bara så underligt. Jag tyckte inte jag hade en "snyggdag" igår.
Sedan gick jag en bit till och plötsligt ropar någon mitt namn. Så jag vänder mig om, och där sitter Sezer! Alltså, en kille som jag inte har träffat på över ett år. (Man kan väl säga att vi hade en fling en gång).

Men oddsen att jag skulle träffa honom just där, just då, var så extremt låga. Och som allttid: "Vi måste ses snart!"  "ja, det måste vi verkligen!" och sen vet båda att det antagligen inte kommer bli av. Sånt är lustigt.

För övrigt stod jag på en stol igår och lutade mig för att plocka en sak på toppen av min bokhylla. Och så tippade hela stolen, så jag välte ner massor av saker, slog i foten och smalbenet jättehårt! Jag tror inte man får blåmärken under foten, men jag fick en jättebula på mitt smalben :(. Synd om mig!

Jaha, nu var intervjun över.

Som alltid, efter en intervju eller ett prov eller vad det nu än är jag ska göra, där mycket står på spel och kräver en hedervärd insats av mig, så kändes det som att jag kunde ha gjort mycket bättre ifrån mig!
Jag ska inte säga att det gick dåligt, men jag vet inte om det gick bra heller.

Det värsta var att hon startade intervjun med: "berätta lite om dig själv". Det enda jag kunde tänka var: "Ånej. Ställ frågor istället snälla." Så vad skulle jag berätta? Ingen aning. Jag svamlade på och hoppades på det bästa. Jag har ingen aning om vad hon tyckte om det hela.
Naturligtvis ställde hon frågor också, och jag vet inte hur det gick för mig där heller. Hon var väldigt trevlig, men hon kan lika gärna ringa och säga att jag får jobbet, som hon kan säga, tyvärr vi har valt någon annan.

Det är 50 % chans. Hon skall intervjua 30 människor, femton får åka till seminariumet i Danmark. Jag gillar inte de oddsen. Alltid när det är en 50 % chans till någonting, så väger det över till min nackdel. Om det är en fråga där man ska svara: sant eller falskt? alternativt: ja eller nej? Då svarar jag i 95 % av fallen alltid fel.

Men det är inte mitt största bekymmer i den här frågan heller. Åååh, hur ska jag agera för att inte lägga fällben för mig själv? Suck.

Torsdag. Nu är den här!

Jag har suttit och övervägt hur jag ska göra bäst intryck. Hur vill de att man ska se ut? Det fanns antingen lite business-woman stuket, eller en lite mer ledig stil. Och jag valde den lite mer lediga. Jag tror att går man in där och ser för mycket ut lär de undra vad i all världen jag tror att det är för jobb jag ska ha egentligen.
Så jag har bestämt mig och det känns ganska bra.

Jag undrar just hur lång tid det kommer dröja innan jag får veta hur det gått också? Det kommer nog vara det värsta, att vänta på svar!
Men nu återstår endast att alla håller tummarna för mig och att hoppas på det bästa :).

Kram

Okej, nu vet jag varför man inte ser folk som står på gräsmattan och gör yoga!
Jag kom ut och hade inte hållit på så väldigt länge innan det brände till på min arm. Och jag vet inte om det var någon slags tistel, eller brännässla, humla eller geting, men ont gjorde det i alla fall! Så jag fick avsluta och fick ett stort rött märke på min arm. Typiskt!

Och imorgon har jag intervju! Jag har nästan aldrig varit på intervju tidigare, eller, när jag har varit någonstans så har det redan varit ganska självklart att jag skulle få jobbet. Och nu vet jag inget. Och jag vet inte hur jag ska beté mig eller vilka frågor de tänker ställa eller någonting. Men jag är inte typen som blir särskilt nervös i förväg, det brukar komma när jag väl är där.

Mest är jag orolig för att de ska ställa någon fråga och så börjar jag prata som vanligt och bara babblar på, som jag kan göra ibland. Och plötsligt inser jag att jag har sagt för mycket och så förlorar jag jobbet på grund av det! Men varför ta ut det i förväg? Jag får helt enkelt tänka på att ha 100 % fokus och inte sväva iväg!!

Och här skiner solen ännu en dag! Det blev en mycket trevlig dag igår, dock inte jättemycket gjort ifråga om renoveringen.
Jag och mor åt en god middag och sen åkte jag hem till Totte och såg Once Upon A Time In Mexico. Riktigt bra film!

Jag känner mig harmonisk just nu. I denna stund. När solen skiner och jag snart ska ut på gräsmattan för att göra lite yoga. Det ska erkännas, jag önskar att folk inte skulle vandra förbi i just den stunden, för det är inte utan att man ser ganska dum ut när man håller på med yoga. Men det handlar ju trots allt om inre frid, att fokusera på sig själv och släppa omvärlden, så det blir väl en bra träning i det.

Hursomhelst finns du ofta i mina tankar, men för det mesta inte på ett lika smärtsamt vis som tidigare. Och du brukar inte vara med i mina drömmar längre, vilket är skönt. Jag ska troligtvis till Stockholm i slutet på nästa vecka. Då kommer du nog finnas i bakgrunden hela tiden. Men jag gillar staden och vill inte att tankar på dig ska hindra mig från att vara där.
Jag ska träffa Stefan och så ska jag träffa min kusin Helena. Och kanske slår jag en pling till en annan kusin, Agnes, när jag är där också. Det blir nog bra i alla fall.

Puss

Jag åkte ut till Saltholmen idag för att kunna ligga vid havet och lapa sol. Men tror du inte att det blåste där ute? Och jag pratar inga ljumna brisar, jag pratar isvindar i stormstyrka! Men jag hittade en bänk som låg i lä och låg där ett par timmar tillsammans med Ajvide. (John Ajvide Lindqvist om du minns? Skräckförfattare. Succéromanen "Låt den rätte komma in" som du vägrade läsa trots att alla som läser den älskar den?)

Det var en mysig stund i alla fall, men jag var så frusen när jag kom hem att det blev till att laga en kopp te! Vet du, att jag känner mig helt personlighetskluven! Ibland när jag tänker på oss blir jag så ledsen för hur fint vi hade det och hur mycket du sårade mig. Men så en timma senare tänker jag igenom oss igen och ser alla småsaker som jag irriterade mig på och känner hur det oundvikligen barkade hitåt.

Och så känner jag ibland hur gärna man bara skulle vilja ha någon ny, så man fick glömma dig en gång för alla. Men så kommer jag på att har jag någon ny så är det en ny person som jag hela tiden måste tänka på och undra om han går att lita på osv osv. Jag kan säga att jag har aldrig sovit så dåligt och varit så orolig som den långa tiden då du mer eller mindre ignorerade mig, men ändå låtsades som att du ville ha mig kvar.
Den dagen du gjorde slut på oss, visst, jag grät som en tokig och kände mig olyckligast i världen, men jag sov som en stock hela natten. Lustigt va?

God morgon!

Det är nästan strålande sol, och jag tänkte fira det med att vara utomhus en del idag. Jag får fortsätta renoverandet senare. Och åh vad jag längtar tills jag får lite pengar!! Jag har hittat massor av saker att köpa...
Men så måste jag försöka spara massor av pengar också. Det hade varit perfekt att ha ett jobb just nu alltså...

Nåväl det är bara att kämpa på.



En rogivande bild från midsommar i Simrishamn

Jaha, så har jag flyttat hem till mor igen. Jag började med att ta före-bilder på rummet som jag lägger upp i slutet på detta inlägg. Men det ser verkligen ut som att det bor en liten flicka här! Den känslan tänkte jag försöka ändra på.

Det första jag gjorde efter det var att göra mig av med de föremål som känns jobbigast att ha kvar. Den superfina klänningen jag fick av dig hängde jag lite osynligt, tills ett läge då jag kommer kunna ta fram den och glädjas åt hur fin den är. Katt-vasen som från början innehöll vin som vi drack när vi firade din födelsedag, en av de bästa dagarna jag har haft, ställde jag in bland övriga vinflaskor som ska slängas.
Gammalt sentimentalt tjafs som jag sparat, såsom meddelanden från dig och flyg+tågbiljetterna från när jag var och hälsade på dig i Bad Gastein åkte också direkt i återvinningen.

Men jag känner mig bra. Jag har lyssnat på massor av min favoritmusik och koncentrerat mig på att rensa, fundera på vad jag vill förmedla i mitt rum och vad som är värt att spara och vad som är värt att slänga. Tyvärr kan jag inte börja måla om, för jag har ingen vit färg, och det är visst dyrt att köpa har jag hört. Så det får vänta tills lönen kommer. Men innan dess ska jag se till att få allt annat genomgånget och satt där det ska vara.



Notera gärna att lampan inte kan stå rakt OCH att gardinstången också är skev







Det är tyvärr dags för gosedjuren att flytta till vinden. Liksom en hel del annat.



Som jag sa. Det ser ut som att det bor ett litet barn här.

Ojojoj vilken rörig morgon!

Först och främst drömde jag hemska mardrömmar (du var faktiskt inte närvarande i någon av dem)! Det var verkligen en lättnad att vakna upp!

Fortsättningsvis hittade jag inte mina mjukisbyxor, kom på att de låg i tvätten, och eftersom jag inte tycker om att dra på mig jeans sådär på morgonen så satte jag mig att avnjuta min frukost i pyjamaströja och underkläder. Till mitt te är det bara en sorts koppar som finns kvar i skåpet. De är fina, men fullkomligt värdelösa att dricka varma drycker i, eftersom de av någon anledning både leder värme, och dessutom saknar ett öra att hålla i.

Men användas ska de ju ändå, så jag tog en av dem och hällde upp mitt te. Precis när jag ska avnjuta det, glider koppen ur mitt grepp så att skållhett te faller ut över hela mina byxlösa ben. Jag ska inte ljuga, det gjorde ont!!! Det var som att hela morgonen var upplagd för just den stunden!

Jag loggar in på datorn, och tittar på lite vänners bilder på den s.k. "bilddagboken". Vid sidan dyker andra människors bilder upp, och precis som jag loggar ut dyker det upp en bild där det står "I hate u". Jaha, det var ju trevligt. Så jag tittar in på facebook, har fått ett mail från en vän som frågar: "Har du fått något svar från Lion ännu?" "Nej inget ännu", svarar jag, loggar ut och tittar på min mail. Och se där, där ligger ett mail från Lion.

Vilket leder mig till ett annat dilemma! Men det kan jag inte ta nu. Det tar jag senare när utkomsten är lite mer säker. Men ändå, ska det är bli en sån där "upp och ner"-dag? När allt är enda röra? Jag tar det med ro. Eller försöker i alla fall, med min nyfunna inre frid. Idag börjar renoveringen av mitt rum!
 

Söndagskväll igen, men vad spelar det egentligen för roll när man inte har ett jobb eller skola att gå till imorgon?

Jag gjorde lite yoga tidigare idag. Tro det eller ej, men det är mycket givande för den inre friden! Dock råkade jag göra fel rörelse vid fel tillfälle någonstans och jag kan gissa när, för jag har så djävulskt ont i muskeln (musklerna?) vid högra skulderbladet. Jag är ingen fena på anatomi. Men ont gör det i alla fall.

Senare fick jag så otroligt tråkigt att jag bestämde mig för att städa lägenheten. Ja, man kan ha så tråkigt. Och det är väldigt rogivande att städa faktiskt. Det kan ske per automatik, så att man bara låter städandet fixa sig själv medan man tänker på annat, eller om man inte vill tänka så mycket, kan man bara koncentrera sig på nästa fläck man ska ta sig an.

Så jag fick ett gott råd idag! Det kan tyckas självklart, jag vet om det och jag har jobbat väldigt hårt med det tidigare, under lång tid. Men ibland behöver man en liten påminnelse! Det var Egoinas mamma (kunde jag länka skulle jag slängt in en länk på namnet där) som sa det:
All den energi som jag har lagt ner på dig, att älska, vara arg på och sakna dig. Om jag la ner all den energin på att älska mig själv skulle jag må så mycket bättre! Och älskar jag mig själv kan jag också älska andra så mycket bättre.

För mitt stora problem är verkligen att jag har svårt för att älska mig själv. Jag känner mig ofta otillräcklig, hopplös och värdelös. Samtidigt som jag ibland känner mig bäst i världen och oövervinnlig. Det är den känslan jag måste försöka hålla fast i. Och jag måste sluta försöka vrida och vända på mig för att göra alla andra till lags, och istället tänka på vad jag vill och vad som gör mig lycklig.

Det är otroligt mycket lättare sagt än gjort. Och jag vet knappt ens vart jag ska börja. Men bara att höra det sägas kändes som en bra start.

Häromdagen när jag gick i dystra tankar och funderade på hur jag någonsin skulle kunna lita på någon igen, gick jag förbi ett skyltfönster där det hängde en T-shirt. På trycket stod det "Love like you've never been hurt". Haha, det kändes som något slags tecken. Det fick mig att le.

Kan du tänka dig? Jag drömde att jag kysste någon i mina drömmar inatt, och det var inte du! Vilken skön känsla det var att vakna upp och känna att min hjärna har andra killar i åtanke än bara dig.

Han var lång, blond och vältränad. Inte alls min typ faktiskt. Och så hade han flickvän egentligen, så redan där var han inte mycket att hänga i julgranen. Men ändå! Och det sista jag viskade i hans öra innan drömmen tog slut, var när han sa att han var hemskt ledsen för vad han hade gjort, men han hade flickvän och blabla. Som om jag trodde att vi skulle vara tillsammans nu. Så jag viskade till honom "Jag bryr mig faktiskt inte, jag vill inget med dig ändå."

Men visst är det ironiskt? Till och med i mina drömmar är det svårt att hitta en riktig man!
Jag tänker på vad jag skrev igår: "till nästa kille". Det kanske inte blir någon nästa kille? Kanske kommer jag vara singel härifrån till oändligheten? Vem vet, det kanske är något att glädjas åt?

Dock känner jag en hel del bra killar också faktiskt. Men min typ är visst de här otroligt fega killarna som har massor av brister som de måste lägga över på mig istället för att arbeta med dem själv. Så trevligt.

Minnena av dig är blekare nu. Allt det fina täckt med en svart slöja.

Att höra ditt namn och se det dyka upp här och var, på facebook, i min dagbok, att höra andra människor uttala det, det brukade ge mig lycka och få mitt hjärta att rusa.

Nu gör det mig illamående. Rent fysiskt. Jag känner mig sjuk när jag hör talas om något som ens påminner om dig. Allt som har med STS, Bad Gastein eller Finland att göra. Filmer vi sett eller som jag tänkt att vi skulle se. Låtar vi lyssnat på tillsammans. Ställen vi besökt och saker vi gjort som betyder något för mig.
Jag säger aldrig ditt hela namn. Johan finns det miljoner människor som heter, vänner till mig och dessutom min egen bror. Men ditt efternamn är som gift för mig. Så jag säger det aldrig.

Jag såg att Emil och Sara Michel hade blivit taggade på facebook i en film som hette STS reunion -09. Det var en kräftskiva och jag misstänker att den varit i Stockholm, så jag misstänker att du var där. En tokrolig guidefest - inte sant? Tanken på dig fick mig att vilja kräkas. Jag vill inte ha något som påminner om dig, kan inte facebook fatta det någon gång? Det var väl trots allt därför jag raderade dig?

Jag vill aldrig mer höra ditt namn, aldrig mer tänka på dig, aldrig mer veta vad du gör eller var du är. Jag vill aldrig mer känna som att jag aldrig mer vill andas.

Från den ljusa sidan så finns det ingenting kvar att göra mot mig. Alla killar i mitt liv har täckt alla aspekter av att få mig att känna mig värdelös och oälskad. Så till nästa kille: Bring it on. Du kan inte svika mig mer än någon annan redan har gjort.

Fem timmars arbete avklarat!
Det var trevligt faktiskt, trots att det var kallt och regnigt. Jag och arbetskamraten Petra gick runt och pratade samtidigt som vi försökte finna gäng med folk i åldern 13-17 att dela ut gratis s.k. "earbuds" till, fullkomligt meningslösa grejer som man ska sätta på sina hörlurar, som inte fyller någon som helst funktion, och tipsa om Western Unions tävling på Kungstorget imorgon, där man kan vinna ett par riktigt bra hörlurar.

Men nu känns det skönt att vara hemma. Det blir nog ett bad, lite mat, och så ska jag träffa Bullen ikväll. Det känns lite tråkigt att festivaldagarna i princip är slut, för jag har verkligen haft roligt och tankarna har vandrat ifrån dystrare saker. Jag försöker att se framåt hela tiden, mot nästa grej som ska hända och se nya ljuspunkter i varje vecka.

Jag undrar just om jag ska börja renovera mitt rum nästa vecka? Jag kommer ha väldigt mycket tid att fördriva eftersom jag inte har något jobb eller några pengar. Det är ingen dum idé faktiskt. Och mamma skulle bli glad om jag kom hem några dagar. Ja, vi får väl se. Nästa vecka behöver helt klart fördrivas i alla fall, med något rejält.

Därefter hoppas jag att det löser sig med resten av hösten. Jag vill verkligen det, behöver det. Kan jag bara få lite tur? Snälla?

God morgon!

Här i Göteborg har vi mulet och jag skulle gissa runt 16 grader kanske? Visst är sommaren underbar?

Åh vad jag längtar härifrån. Jag drömde så underliga drömmar. Men när drömmer jag inte underliga drömmar? Jag ska inte tråka ut någon med dem, men jag vaknade sådär förvirrad som jag brukade göra de första dagarna då "vi" hade blivit "jag".

Var det verkligen så många månader, veckor och dagar sedan jag träffade dig senast? Har jag verkligen inte hört från dig en enda gång sedan det där sms:et då du påstod att du brydde dig, bara inte tillräckligt för att faktiskt vilja träffa mig? Är du verkligen hemma? Är det faktiskt så, att jag måste avsky dig?

Jag önskar verkligen att jag inte behövde göra det. Att jag hade kunnat känna att du behandlat mig på rätt sätt och att vi hade kunnat vara vänner. Men det har du inte. Du var feg, opålitlig, oärlig och elak. En sådan vän vill jag inte ha. Och det du gjorde är oförlåtligt.

Jag vet inte om jag skulle kunna förlåta dig ens om du ångrade dig så mycket att du kröp på dina knän och grät. Jag har gråtit en flod med tårar för dig och det rörde dig inte i ryggen. Jag är förvisso en bättre människa än dig. Så jag vet inte.
Prova du, så kan vi se om det hjälper.  

Wiho! Hemma från Sticky och jag kan bara citera Egoinas mamma: "Det blir vad man gör det till!" (ja, hon är väl inte den första att säga det, men den senaste i alla fall).

Buggkursen var för all del rolig, men jag kan inte påstå att jag lärde mig särskilt mycket. Verkar som att grunderna i bugg är något jag redan har väl inpräntat och mer därtill! Vad som var roligt var att vi för en gångs skull var ett ganska stort gäng, där alla kunde dansa, så vi fick i alla fall rolig dansmusik och härlig buggstämning, och medan de andra lärde sig grunderna kunde vi dansa på en något högre bugg-nivå som vi ville :).

Därefter bar det av hem till Bullen där vi åt mat och drack drinkar, och därifrån bussen in till stan. Utanför Sticky blev det en uppdelning av vårat ganska stora gäng. Några ville till Vasa Viktoria först och sedan gå till Sticky, medan jag redan var på danshumör och inte hade lust att förfesta ännu mer när vi redan gjort det ett antal timmar.
Så jag, Henrik och Sandra gick in på Sticky där vi träffade Mikael och två av hans vänner, som jag inte träffat på evigheter, vi köpte oss ett glas vin/öl och när vi var färdiga med det dansade vi och fick fart på alla övriga som stod där.

Vid ett-tiden kom resten av gänget och gjorde oss sällskap. Jag uppskattade inte när en random kille som jag inte ens visste vem det var gned sig mot mig på det trånga dansgolvet och sedan drog sin hand innanför min skjorta. Men det var lätt åtgärdat av mina övriga killkompisar som fanns där och jag lyckades strunta i honom. Men jag förstår inte tankegången. Bara för att jag gillar att dansa, betyder det inte att jag gillar att bli tafsad på av killar jag aldrig ens träffat.

Men i övrigt var det en jättehärlig kväll med massor av bra musik, underbara människor och dans tills mina fötter bestod av blåsor och trötthet. Och nu sitter jag här, det är alldeles för sent för att sitta här och blogga när jag ändå ska upp nio imorgon, men jag var för uppe i varv för att somna direkt när jag kom hem.

Jag sover nog gott inatt i alla fall!

En ny dag har grytt, och solen lyser även idag. Det är ju helt otroligt, nästan en hel vecka nu!

Som jag sa, Bob Hund var lysande igår. Vi satt på Allegro denna gången också, ett helt gäng, jag och Matilda njöt av musiken och såg dem på skärmarna. Det var mängder med folk! Jag som trodde att folk knappt visste vilka det var!
På Gammeldansen dansade vi Swing och Pariser-polka. Det var verkligen fantastiskt kul. En te-fika med bror Johan på förmiddagen och spaghetti carbonara med mor och far, till middag. Och fint väder hela dagen.
Dessa festdagarna har verkligen varit fantastiskt roliga! Jag är jättenöjd, hoppas det håller i sig idag och imorgon också!

Imorgon ska jag jobba. Jag vet inte vart jag börjar jobbet men jag ska gå runt på stan och dela ut saker. Och på kvällen finns det möjlighet till ännu en buggkurs, liksom idag. Så nu hoppas jag på att jag får allt att gå ihop som jag tänkt mig, så kommer denna veckan att kännas fulländad!

Mitt horoskop sa att jag har kommit till en vändpunkt i mitt liv. Jag hoppas det är sant. Till det bättre :).

Matilda är här idag, vi har haft en jättebra dag som jag får berätta om... en annan dag. Inte nu. Var bara tvungen att berätta att gammeldansen var underbar och Bob Hund helt jäkla legendariska!! Åååh, jag måste se dem igen. Man blir helt förälskad i sångaren, och hela konserten var så jäkla underbar.

Ville bara slänga in ett litet hej till dig, så jag inte känner att du förblir så ouppdaterad. Hela världen behöver veta att Bob Hund är BÄST!

Dagen förflöt tämligen smärtfritt.
Linedance var superkul, varefter vi inhandlade lite godis och sedan satte oss på Babar på avenyn. Där beställde jag och Bullen in världens dyraste flaska vin, som jag inte alls kände att jag hade råd med, men nåja. Jag får leva desto snålare nästa vecka då, då det trots allt inte är fest varje dag.

Ett horn i min sida var när vi skulle hämta en tröja till mig hemma hos pappa. Där satt mamma, och de skulle hem till henne sedan båda två. Då passade de på att fråga när jag skulle flytta hem till mamma igen. "Jag vet inte", svarade jag. "Just nu har jag mycket att göra inne i stan." För att inte nämna att varje centimeter hemma hos mamma påminner mig om dig.

Men den förklaringen köpte de inte. Nu var det så att en gammal vän till mor och far från Lund skulle komma och hälsa på. Naturligtvis kan hon inte sova hos mamma, där det finns två sängar över, utan istället får jag flytta från soffan jag på nåder fått låna hos pappa, och åka hem till mamma istället. Så lägligt, just när jag skulle jobba i stan lördag förmiddag, efter att ha lovat mina vänner att vi skulle ut på fredag.

Men naturligtvis kan vi inte skapa något mindre obehag för någon annan, som INTE jobbar alls utan alla har semester, utan det är jag som ska flytta. Jag måste flytta på mig, när min bror är 24 år, bott hemma i ett år med otroligt god ekonomi men inte ens bekymrat sig om att leta nytt boende eftersom det är så bekvämt att bo hemma hos pappa. När det var han som tog MITT rum, slängde ut mina saker och gjorde det till sitt eget.

Och för övrigt, vem slänger ut sitt barn så att en kompis ska kunna bo där? Jag blev så jävla trött. "Men du kan komma hit när Johan bestämt sig för vad han vill göra", sas det. Glöm det. När Johan har bestämt sig är jag förhoppningsvis långt härifrån, och då kommer jag inte tillbaka.

Och när jag kommer hem till mamma vill jag riva allt från väggarna, måla om, montera ner hyllorna, flytta alla möbler. Inget får vara sig likt. Jag ska bränna brevet jag skrev till dig men aldrig skickade, som innehöll ditt jäkla presentkort, och jag ska lägga mig på knä på golvet och be till alla gudar som kan tänkas finnas att jag aldrig, aldrig, aldrig behöver känna något igen.

ps. Den italienska utomhusbion var jättegullig. Jag tyckte mycket om den!

Precis som jag hade hoppats, hade jag en jättetrevlig dag igår!
Salsan var toppkul, och jag kände verkligen hur mycket jag saknat att få dansa. Åh, jag hoppas jag kan fortsätta i alla fall ett tag nu i höst. Men det kanske är lite annat som kommer hända... mer om det snart!
I alla fall, efter salsan satte jag, Bullen och Remina oss på en mysig liten restaurang, med hutlösa priser bara för att Laleh skulle spela precis bredvid deras restaurang.
75 :- för ETT glas vin! Kan du förstå?! Och när man köper ett glas vin för 75:-, då förväntar man sig i alla fall att det ska smaka överjordiskt gott. Men nej. Det var ganska smaklöst och påminde mest om vatten. Lamt!

Men vi hade en jättemysig stund i alla fall när vi satt där och lyssnade på Laleh och mös på uteserveringen. Efteråt gick jag och Bullen på utomhusbio. Vilken BRA film det var!! Jag måste nog köpa den. Delikatessen hette den, en fransk film från 1991. De var två regissörer som gjort den, varav den ena är densamma som har gjort Amelie från Montmarte. Ja, den var otroligt brutal och fruktansvärt rolig på samma gång. Varm rekommendation!

Ikväll ska vi dansa Linedance, och efteråt blir det en Almodova-film. Gratisbio är ju helt underbart! Och om vi orkar är det en till film på utomhusbion vid tio-draget. Wiie!

Men idag har redan blivit en bra dag. Först var jag och fikade med Sara, jättetrevligt, fint väder och härliga diskussioner, som alltid :). Och när jag kom hem och kollade mailen så har jag blivit kallad till en arbetsintervju! Men mer än så säger jag inte. Det känns i alla fall jättespännande och jag känner mig mer i extas nu än jag gjort på mycket, mycket länge!

Så uppe i varv är jag, att jag till och med städat lägenheten ganska mycket och ska nu laga mat till mig och brodern. Vi hörs!

Puss och kram!

Just det, jag glömde ju berätta!

Jag drömde en så otroligt underlig dröm. Jag badade i kristallklart vatten som låg i en vik, med ökenfärgat berg runtom. Det såg ut som ett litet paradis, men jag visste att det bodde en otroligt vidrig, enorm haj där. Jag hade sett den när den kastat sig upp på land och försökt frigöra sig från ett nät som satt runtom den. Men ändå badade jag där. Och så kom det ett gäng sjungande och dansande flickor helt plötsligt, som alla skulle i och bada.

Det var något som var annorlunda med dem, de var bara ren godhet rakt igenom och hade någon sorts magisk kraft. När de kom ut i vattnet avgav de någon slags energi, så att hajen kände att de var där. Den kom simmande och nafsade i sig flickorna en efter en. Vi flydde allihop och plötsligt befann jag mig på en liten, smal klippa, hundra meter över vattnet. Jag tittade ner och såg hajen där nere, väntande på de få flickor som hade överlevt.

Jag visste inte hur jag skulle komma från klippan, livrädd för att ramla ner. Medan jag klamrade mig fast på den lilla remsan tittade jag mig omkring. Strax nedanför mig lekte två av flickorna på en liten bredare avsats och jag insåg lättat att jag skulle kunna ta mig dit. Och jag såg att vattnet plötsligt hade stigit hur mycket som helst. Jag blev lättad först, tills jag insåg att hajen snart skulle vara där.

Men flickorna lekte och de hoppade i vattnet. Jag bad dem sluta och jag kom ner på deras klippkant, lagom för att se hajen sluka den sista flickan. Och det är det sista jag direkt minns.

Man säger att drömmar betyder något. VAD betydde det där?

Ännu en regnig morgon här i Göteborg, där solen vädigt sällan skiner.

Men idag blir nog en trevlig dag tror jag. Tänkte skicka in mitt cv till lite fler ställen och börja titta på möjligheten att åka till Norge och jobba. Du som var så inne på att du ville jobba ihop massa pengar och sedan kunna backpacka i Asien. Jag föreslog att vi kunde åka till Norge och jobba, men det var absolut inte aktuellt. Mina idéer var visst aldrig bra, eller hur?
Nåväl. Nu är jag ju trots allt fri att göra precis som jag vill. För skillnaden mellan dig och mig är att jag alltid tänkte på dig och inkluderade dig i mina planer. Medan du gjorde vad du ville utan att tänka på mig alls.

I fortsättningen ska jag försöka se upp med de där varningstecknen. Jag såg dem ju egentligen så tydligt, men jag var så kär i dig att jag bara ignorerade dem. Säga vad man vill, men du har verkligen lärt mig mycket. Och jag ångrar inte vårt förhållande, vad det än kan låta som.

Hursomhelst, senare ikväll ska jag och Bullen på salsakurs, som är gratis såhär på Kulturkalaset. Det ser jag verkligen fram emot också! Har ingen aning om vad man ska klä sig i bara... träningskläder eller uppklätt? Jag får fråga Bullen vad han ska ha :).

Pusspuss

Vart tog hela dagen vägen?
Så jag var ute på rean, och som jag misstänkt hittade jag tyvärr ingenting. Rean var i princip över och även det som inte var på rea var tråkigt och färglöst. Till och med modet har blivit alldeles deprimerat. Just som jag försökte hitta lite färg att liva upp mig själv med. Men nähej.

Så jag, Bullen, Remina, Johan Sjö och senare Totte och Jennifer satte oss på Vasa Viktoria och satte i oss vin och chilinötter. Vi pratade och hade det trevligt. Vi ringade in vad vi vill göra på Kulturkalaset (som förr i tiden helt enkelt kallades Göteborgskalaset) som börjar imorgon och pratade lite om Sticky-kvällen på fredag. Det ser jag mycket fram emot!

Men jag tänker på dig hela tiden. Jag kan inte få dig ur mitt huvud. Jag ser dig som du var innan du blev någon jag inte känner eller förstår mig på. Då jag var det viktigaste i ditt liv och du brukade skriva hur mycket du tyckte om mig och saknade mig och hur mycket du längtade tills vi skulle ses igen. När vi skulle ses igen, var det enda som fanns i mitt huvud ska du veta.
 
De är ett gäng som har gjort slut/vill göra slut med sina respektive, av de jag känner. Ingen har ens tänkt tanken att det skulle räcka med ett sms. De tycker det är det dummaste de någonsin har hört och vill alla göra det på rätt sätt. Jag fattar faktiskt inte hur du kunde. Du har ju uppenbarligen inte ett uns medmänsklighet i kroppen.

Jag längtar så mycket efter dig, men vill samtidigt aldrig se dig igen i hela mitt liv. Jag hatar dig och älskar dig på samma gång. Och jag vill inte göra varken det ena eller det andra. Jag vill vara fullkomligt likgiltig. Jag längtar tills den dagen då det du gjorde känns som ett löjligt skämt och du nästan inte finns i mina tankar alls längre. Jag längtar tills jag hittar någon annan att älska, någon annan att drömma om och tänka på. Någon som faktiskt förtjänar och uppskattar det.

God morgon igen!

Här sitter jag nu, frukosten avklarad, och väntar på att Bullen ska minnas att det inte GÅR att skicka sms från mobilen jag har och ringa mig istället. Misstänker att det hela kommer sluta med att jag får ringa honom dock.

Idag ska vi nämligen förhoppningsvis ut och fynda på rean. Jag var ute igår, men jag måste tyvärr erkänna att det inte var mycket som fångade mig. Jag såg en del grejer, men naturligtvis var det helt fel storlekar som fanns kvar! Du hade kanske varit stolt över mig, jag orkade vara ute i flera timmar och granska plaggen i massor av affärer, inte nöjd förrän jag hittade något som verkligen kändes "Wow, den här kan jag verkligen se mig själv i!" Tyvärr var det ju som sagt inte mycket som gav mig den känslan. Så jag hoppas på bättre resultat idag när man har ett extra smakråd med sig!

Jag hade tänkt passa på att låna bilen och köra hem till mamma för att hämta lite saker och föra över pengar på internetbanken. Men naturligtvis hittar jag inte vart bror har ställt den, och frågar jag honom vart den är blir det genast en jäkla massa gnäll om bensin och det ena med det tredje. Men det är pappas bil, inte hans, vilket han har en förmåga att glömma! Dock betalar han bensinen för den, så han har en poäng, men han har massor av pengar på sitt konto och jag har inga. Hur snål får man bli?

Puss!

Så, jag pratade i telefon med Stefan igår. Det var väldigt trevligt! Tack vare dig så tycker jag verkligen det är härligt att lyssna på människor som pratar stockholmska. Stefan skyggade dock för uttrycket "stockholmska", och upplyste mig om att ingen stockholmare någonsin skulle kalla det för något annat än att de pratar svenska, och alla andra pratar konstiga dialekter.

Där fick jag helt enkelt rätta honom, och efter en kort diskussion erkände han att jag hade rätt. Ah, Sweet Victory. Varpå han skämtsamt tillade: "Ah, en kvinna som alltid måste ha rätt, vad ovanligt." Hah, jag skulle vilja påstå att det är ett typiskt manligt problem också!

Jag var glad att jag pratat med honom i alla fall. Han fick mig att skratta sådär från hjärtat, vilket jag tror det var ganska längesedan jag gjorde. Det brukade jag göra varje dag tillsammans med dig. Hm, det låter som att mina vänner och familj skulle vara tråkiga eller något. Det är de absolut inte! Jag har haft några av de bästa tiderna i mitt liv tillsammans med dem. Så jag vet egentligen inte vad det var. Jag blev glad av att prata med honom i alla fall :).

I övrigt spenderade jag min lördag med att ligga bakis vid stranden, för det var fint väder för en gångs skull. Och på eftermiddagen var det grillning med Bullen och Johan Sjöberg, med drinkar, vin, och kex med ostbricka och frukt till efterrätt. Ja, det var en fin dag igår. En typisk sådan dag då man hittar tillbaka lite till livet utan dig.
Jag saknar din närhet så mycket. Men det var så längesedan den fanns där, så minnena har nog bleknat en aning.

Jag är glad för det. Jag hoppas det värsta är över nu.
 

Och så gick hela helgen utan att jag skrev någonting till dig! Kan inte säga att jag skäms allt för mycket. Och vem kunde tro att jag faktiskt har ett liv ibland?

Du förstår att i fredags var min gudmor och hälsade på. Hon som vi var och hade en mysig middag med, som är lite flummig men trots allt har mycket vettigt att säga ibland också. Jag fick ett ljus av henne. Ja, du vet ju att jag gillar tända ljus och allt det där, så det var trevligt. Gudmor Ag räckte över det med orden: "Här får du i alla fall lite ljus i ditt liv."
Ja, det ska gudarna veta att jag behöver!

För att fira att jag jobbat sista dagen (även fast jag som sagt inte är säker på att det är något att fira, men det dög som ursäkt) pratade jag med lite folk som kunde vara intresserade av att gå ut. I slutändan hamnade vi på Gretas (sa jag att jag var där med min kusin för ett par helger sedan?) som är Göteborgs största gayklubb.
Det är så roligt, för de spelar den bästa musiken, har bästa dansgolvet och roligast människor där. Vilket innebär att alla utan fördomar gärna går dit, straight eller gay.

När jag skulle gå hem vid två-tiden fastnade jag plötsligt i en konversation med ett gäng människor, som urartade i diskussioner om livet efter döden och religion. Och helt plötsligt var det bara jag och en kille kvar som visade sig älska film. Kan du tänka dig? Ja du förstår ju själv att diskussionen fortsatte länge, och plötsligt var klockan fyra och jag började nyktra till ordentligt. Och först då insåg jag "vad fan gör jag här, jag skulle ju gå hem!"
Så jag tackade för mig och gick. Hm, jag undrar om han blev lite snopen.

På vägen hem stannar en kille i en gammal ful röd bil och frågar: "Vart ska du ta vägen?"  "Jag ska hem", svarar jag. "Vart är det någonstans då?" frågar han. "Tror du verkligen att jag skulle säga det?" undrar jag. "Ska jag skjutsa dig dit?"
 "Nej."  Ärligt, ser jag så jävla korkad ut?

Två dagar efter ditt sms, när jag sakta men säkert börja funktionera som en människa igen, låg jag på stranden i Grekland och satte på min mp3. Denna låten var det första som dök upp. Den sätter verkligen punkten på allt jag kände just då. Och fortfarande i hög grad känner.

The Cardigans - Lovefool

Dear, I fear we're facing a problem
you love me no longer, I know
and maybe there is nothing
that I can do to make you do
Mama tells me I shouldn't bother
that I ought just stick to another man
a man that surely deserves me
but I think you do!

So I cry, and I pray and I beg

Love me love me
say that you love me
fool me fool me
go on and fool me
love me love me
pretend that you love me
lead me lead me
just say that you need me

So I cried, and I begged for you to
Love me love me
say that you love me
lead me lead me
just say that you need me
I can't care about anything but you

Lately I have desperately pondered,
spent my nights awake and I wonder
what I could have done in another way
to make you stay
Reason will not reach a solution
I will end up lost in confusion
I don't care if you really care
as long as you don't go

So I cry, I pray and I beg

Love me love me
say that you love me
fool me fool me
go on and fool me
love me love me
pretend that you love me
lead me lead me
just say that you need me

So I cried, and I begged for you to
Love me love me
say that you love me
lead me lead me
just say that you need me
I can't care about anything but you

God morgon!

Inatt drömde jag underligaste drömmen på länge. Naturligtvis var du med. Jag drömde både att vi försökte vara tillsammans igen, trots allt du gjorde. Det fungerade mycket dåligt, vilket jag inte tror annat än att det skulle göra. Men jag fick någon form av förklaring från dig, vilket kändes bra. Underligt. Jag undrar just om du någonsin drömmer om mig?

Sen drömde jag att jag var med i typ Big Brother eller något dylikt. Och man skulle rösta ut, och en tjej blev så upprörd. Men jag refererade till Reseledarkursen och sa att även fast vi bara umgicks en vecka så hade vi fortfarande kontakt med varandra. Vilket ju inte är helt sant, men jag kan ha kontakt med vem jag vill av dem om det är så :). Det är ganska trevligt ändå.

Puss

Puh, hemma igen. Bror min är fortfarande inte hemma från jobbet. Han ska då alltid överdriva med hur mycket det är att göra! Vilket resulterar i att jag imorrn inte kommer ha så mycket att göra alls.
Men imorgon är sista dagen på jobbet, vilket inte på minsta vis känns som en lättnad. Och jag har ännu inte hört något alls från det där jobbet som jag så gärna vill ha ett positivt svar från!

Idag har känts lite hopplös på något vis. Det är väldigt underligt. Om det går en dag, då jag känner mig relativt okej, då saknaden efter dig inte får mig att fullständigt gå i bitar, då innebär det att nästa dag blir ett dubbelt helvete. Som att sorgen och saknaden måste ta igen allt den missade dagen innan.

Jag och mamma var vid delsjön idag efter vi slutat jobba. Vi hade en liten picnick i gräset, pratade och tittade på folk i den för en gångs skull strålande solen. Och plötsligt kommer någon gående i skuggorna, som är så oerhört lik dig. Jag trodde hjärtat skulle stanna. Och jag visste inte hur jag skulle reagera. Vad gör jag, låtsas jag som inget eller försöker jag se till att du ser mig också? Jag hann tänka att jag nog skulle ångra det om jag bara såg dig gå förbi och låtsades som att inget hänt.

Men naturligtvis var det inte du. Och när han kom ut i solen var han inte ens lik dig. Men jag kunde inte sluta titta. Han gav mig en gillande blick och vände sig till och med om, med ett leende, för att titta på mig igen när han redan gått förbi. Jag antar att han tyckte vi hade ett "moment" och att jag tittade på honom för att jag tyckte han var snygg.

Så nu vet du. Jag tittar fortfarande efter dig hela tiden. Kanske tycker du att detta börjar påminna om någon slags besatthet. Det kan jag tycka själv. Sakta men säkert tror jag dock att det blir lite, lite bättre för varje dag som går. Även de dagar då det känns som att allt bara kommer tillbaka och det känns lika fruktansvärt som då jag insåg att jag aldrig skulle få se dig igen. Och att även om jag gjorde det skulle det aldrig vara samma sak.

Till och med de dagarna tror jag att det ändå är någon skillnad från första dagen. Jag måste tro det. Annars kan jag inte leva.

Idag har varit en ganska bra dag. Jag har naturligtvis tänkt mycket på dig som vanligt och det gör det alltid lite tungt att andas. Men i övrigt har solen skinit för en omväxling, och jag var och lämnade in mitt CV och personliga brev på ett jobb. Det kändes ändå som att jag gjorde något, försökte komma någonstans. Och skulle jag få jobbet skulle allt kännas så oerhört mycket bättre, det känns verkligen så. Det skulle vara att till slut lyckas med något och en biljett ifrån allt det som är så nattsvart just nu.

Jag vill inte säga vad det är för jobb ännu. Allt som jag hoppas för mycket på brukar gå åt skogen, framförallt om jag har pratat om det med folk. Så i framtiden ska jag verkligen försöka hålla tyst om saker mer. Till och med mitt horoskop rådde mig till det, haha. Så jag kommer inte prata mer om det förrän jag vet hur det blir.

Men det skulle verkligen kännas så otroligt bra!

Jag tittade precis på en film, som är en så typisk tjejfilm. Ibland älskar jag verkligen sådana filmer. Där de får varandra på slutet och man blir alldeles varm i hjärtat av varje scen. Den heter 27 Dresses och trots namnet är den verkligen inte hjärndöd, utan faktiskt smart och väldigt rolig.
Naturligtvis vet man att den är producerad av en kvinna, för endast en kvinna kan ge en så exakt bild av vad kärlek och romans borde vara. Den här känslan av att vilja göra allt för någon annan.

Jag har alltid haft den uppfattningen att killar säkert också har den känslan när de är riktigt förälskade. Men jag har verkligen aldrig sett det hända. Den enda killen jag någonsin träffat som gått till extrema längder för någon han älskar, är en av mina närmaste vänner, som folk brukar uppfatta som lite gay.
Bara för att en man visar att han känner något, är han lite gay. Jo men det är fint är det. Vilken "fucked up world" vi lever i.

Haha, du skulle bara veta vilka roliga namn man stöter på ibland när man ska skicka lådor i mitt jobb!
Idag skickar jag en låda som ska tas emot av en man som faktiskt, på allvar, heter Kuktics i efternamn. Vi brukar också skicka till massa ställen i Asien, bland annat till en gata som heter Fu Kin street. Och där jobbar Mr. Phong, Ms. Trang och Ms Deep. VAD är sannolikheten?!

I övrigt drömde jag faktiskt om Santana inatt. Precis när jag pussade honom på hans sammetslena mule ringde väckarklockan och jag var verkligen häpen över att ligga hemma på soffan och inte vara i stallet. Du sa någon gång att det märktes på mig hur mycket jag saknade hästarna.
Det gör jag verkligen. Jättemycket! Men inte hästar i allmänhet. Jag saknar min häst. Men han är också borta. Precis som du. Skillnaden är att han aldrig övergav mig och aldrig ville det heller. 

Det är nog därför jag tycker så mycket mer om djur än människor. Allt är så villkorlöst med dem. Behandla dem väl och de kommer att älska dig mer än något annat och aldrig göra dig besviken. Djur är det bästa som finns! 

Som jag nog har sagt ett antal gånger. Morgonen och kvällen är verkligen jobbigast. Kvällen, då man fortfarande kan minnas att somna in tryggt i famnen och veta att du inte ville släppa taget.
Och så morgonen när man vaknar upp efter en underbar dröm där allt var som man trodde att det var innan, och så inser man att man ligger där ensam. Och man kommer fortsätta ligga där ensam.

Men mitt på dagen kan det också vara jobbigt. När man pratar om något som man hade velat berätta för dig senare. Eller när man ser eller tänker på något, som du hade varit den första jag skulle dela det med. Jag kan inte förstå att du inte saknar våra samtal. Jag tänker på dem varje dag.

Jag såg precis Horton. En jättesöt film! Den var baserad på en historia av Dr. Seuss, som han kallar sig. Jag hade en annan bok av honom när jag var liten (eller ja, jag har den ju fortfarande på vinden någonstans) som hette Yertle the Turtle och var väldigt speciell. Han gör fina historier Dr. Seuss.

Även om det är barnböcker kan jag rekommendera att du tittar igenom dem någon gång. Eller för all del ser filmen Horton.
Jag är inne på min sista vecka på jobbet. Det känns lite tungt av flera skäl. Dels har jag roliga arbetskamrater och de får mig att glömma dig en stund, för det finns ingen anledning till att jag någonsin skulle förknippa dig med dem.
Dels är det skönt att ha mål och mening med dagen, något att göra, som gör att helgen betyder lite mer. För när jag inte jobbar, blir det bara långa dagar av att inte göra någonting.
Och naturligtvis är det ju inte så kul att inte tjäna ordentligt med pengar. Att bara se dem sina och glida iväg mellan fingrarna.

Ja det är mycket som är tungt just nu. Jag tycker det är dags att jag får uppleva något bra. Att jag har lite tur för en gångs skull.

Hemma från jobbet och tagit mig ett uppfriskande bad efter att ha vandrat i regnet.

Och snart ska jag laga mat till bror min enligt överrännskommelse! Vet du vad jag kom att tänka på när jag låg i badet? När du skrev ett brev till mig om att du saknade mig så mycket där borta i Bad Gastein och faktiskt allvarligt funderade på att åka hem. Jag vet inte om jag borde ångra att jag inte övertalade dig att komma hem på momangen, eller om det var tur att du stannade så jag fick klart för mig hur opålitlig du var.
Hur det än ligger till, känner jag att saker skulle ha varit väldigt annorlunda om du hade kommit hem då.

Så varför övertalade jag dig inte till det? Jo, för att jag var så inne på att jag skulle vara stark och stöttande, och ville inte att du skulle komma hem och ångra dig under en lång tid att du inte hade hållit ut lite längre. Att åka hem innan man avslutat något känns ju alltid lite som ett misslyckande har jag själv känt. Så jag lät dig veta att ingen skulle bli gladare än jag om du kom tillbaka, men att jag samtidigt inte ville att du skulle ångra något. Och jag gav dig min garanti på att jag skulle finnas här för dig när du kom hem.

Ja, någon sådan garanti gav ju faktiskt du aldrig till mig. Jag kan bara bli så förundrad när jag tänker på det. Hur det gick från att jag var din prinsessa och ditt hjärta och att jag var det bästa som fanns, till att jag inte var värd det minsta lilla för dig, på så otroligt kort tid.

Det går inte en dag utan att jag undrar vad som gick fel.

Nu är jag hemma igen!

Vet du, att jag kom fram med tåget, tillsammans med mamma. Jag klev av, och det var faktiskt ganska varmt, men naturligtvis, även om det var mörkt, visste jag att himlen var täckt av moln.
Och jag tänkte på sista gången vi sågs i Sverige. Då jag hoppade av tåget och du stod där och väntade på mig. Åh vilken känsla, att få kasta mig in i din famn.

Naturligtvis tänkte jag på det nu också. Hur gärna jag hade sett att du stod där. Att allt varit som innan. Att jag kunnat hoppa in i din famn och känna mig tryggast och gladast av alla människor på hela jorden. Men där stod du inte. Och tänkte inte på mig alls. Varje dag undrar jag vad du tänker och gör. Och varje dag gråter jag för att du är borta. Varje dag är jag arg för att du är en idiot och jag älskade dig. Varje dag önskar jag att tiden kunde vridas tillbaka. Varje dag önskar jag att det inte fanns någon ny dag.